Vaporwave-filmrecension: New Dreams Ltd. (2011)

Har under de senaste månaderna, fyra år sen på bollen, upptäckt att det finns en mysko ny musikstil som heter vaporwave och att jag gillar den. “Vad är då vaporwave för nån nymodighet?” kan kanske den som inte är så nere med kidsen fråga sig? Bisarr, postmodern, gravt japan-fetischistisk internet-musik baserad nedslöade och upphackade samplingar från gammal ostig 80-talssoul är det vanligaste svaret, baserat på det genredefinierande verket Floral Shoppe (2011) och dess många kopior. Hade detta varit hela svaret hade vaporwave knappast blivit mer än en kort internet-fluga i stil med med seapunk eller häxhouse (hur mycket jag än gillar Floral Shoppe). Men lyckligtvis har genren rört sig vidare från Floral Shoppe-kopior åt alla möjliga och omöjliga håll. Har på senaste tid lyssnat på Vektroids endorfinberusade electronica, Discounscious soundtrack till ett dött varuhus minnen, 2814:s dystopiska science ficiton-ambient och Hong Kong Express 80-tals film noir:iga, romantiska taxiresa genom den neonupplysta Hong Kong-natten… Och jag har fortfarande bara skrapat lite lätt på ytan. Det känns ärligt talat som att vaporwave kan låta och vara lite vad helst och att genren kanske handlar mer om en viss gemensam estetik och musikalisk inställning, snarare än att det skulle vara en tydligt utmejslad musikstil som förväntas låta på ett visst sätt (som, säg, drum ‘n’ bass eller grime). Jävligt intressant i så fall. Hipster-fluga eller ej (är inte helt säker själv ens), vaporwave-upptäckten har åtminstone inneburit att jag för första gången jag hörde Burial för snart tio år sedan känt ett “wow, det här låter faktiskt inte riktigt som nån musik jag hört innan”.

I think the most important thing to aim for in vaporwave as a producer, is to make something cinematic in effect – make the listener feel unexplainable feelings, which is helped by the surreality of the music.

Så skriver den anonyme producenten bakom Hong Kong Express (och garanterat ett oräkneligt antal fler alias) i en intervju, och jag gillar det som fan. Så jag tänkte ta honom på orden (typ) och recensera filmen jag ser framför mig när jag lyssnar på skivan New Dreams Ltd. av genrens kanske intressantaste producent Ramona Andra Xavier under aliaset Laserdisc Visions:

New Dreams Ltd. (2011)

New Dreams Ltd. är en slags post-postmodern inofficiell tiotals-variant av Slava Tsukermans sci-fi/new wave feberdröm Liquid Sky (1982) (ett kluster av neon, opiater, mode, utomjordingar, könsförvirring, klubbkids, ond bråd död m.m. som du borde se om du inte redan gjort det). Filmen utspelar sig i staden New Metropolis (ett medvetet klyschigt framtidsstads-namn, ett exempel av många på hur skaparna diskret driver med sci-fi genren) år 2065, en plats som känns både bekant och väldigt, väldigt främmande.

Filmen handlar väldigt kortfattat om en grupp barn och ungdomar som via ett TV-spel som upplöser gränserna mellan dröm och verklighet får kontakt med en lynnig, och hungrig, utomjordisk ras som kallas Né och manifesterar sig likt rosa färg ur MS Paint-spraypennan (röd när de är hungriga eller arga). Filmen lånar alltså Liquid Skys tema om utomjordingar som livnär sig på människors feromoner men plockar bort heroinet ur ekvationen. Istället är det bilderna i sig som här agerar feromonutsöndrande droger/godis åt filmens utomjordingar.

Maken till bildberusad film har sällan skådats, Derek Jarman på ecstasy hade inte kommit i närheten… Varenda bildruta är till bredden fullproppad med hyperkommersiella, hypermaxade drömbilder, ett surrealistiskt kollage av reklambilder destillerade till sina mest oförtäckt pornografiska ur-former (obs! filmen innehåller inget naket) – ett hetsätande av ögongodis! Resultatet av denna konstanta sensoriska överbelastning blir att tittaren vaggas in i ett psykedeliskt tillstånd, som många uppfattar som obehagligt. Ett lätt illamående är inte en ovanlig reaktion efter 130 minuter i den här filmens sällskap.

Men det ska också sägas att det här är en kul film, full av absurd humor av både högre och lägre sort. Humorn, det hysteriska tempot, overklighetskänslan och det faktum att protagonisterna är ungdomar gör att ett visst släktskap med Nobuhiko Ôbayashis fantastiska Hausu kan anas. Man skulle också kunna se den som en avlägsen och ogästvänlig science fiction-släkting till Haromy Korines Spring Breakers, filmerna har inga paralleller gällande handlingen men delar en liknande surrealism.

Filmen blev utbuad på Cannes och vart nästan unisont sågad av kritiker, som nog ville hitta lite lagom lättsmält postmodern kritik av kapitalismens språk, men fann filmen alldeles för vag, vimsig och otydlig – nästan opolitisk rentav (åtminstone på skriva-på-näsa-sättet). Dessutom för lång och skavande irriterande på ett sätt man inte riktigt kunde sätta orden på. “Kejsarens nya kläder” blev det allmänna omdömet, utan att det reflekterades särskilt mycket över att knappt en jävel påstod att kejsaren var påklädd. Filmen floppade och regissören återvände till videokonstens trygghet. Gradvis har dock New Dreams Ltd. lyckats hitta en pytteliten, men hängiven, beundrarskara (som jag tillhör).

Nyckeln till att få utdelning av filmen är i min mening att inte försöka analysera den för mycket och istället bara försöka njuta av den som en estetisk/psykedelisk upplevelse (dessutom en rolig sådan). Det är nästan skit samma att det kanske inte finns nån djupare mening med allt som händer (eller är det just det det gör!?), filmens bilder drogar mig på ett skönt sätt och skickar impulser till min hjärna som är både lustfyllda och obehagliga.

Trevlig resa.