Förnimmelser och anekdoter

Promenerade på Djurgården idag och kom att tänka på hur förnimmelser och anekdoter kan trigga minnen och starkt skapa både ens längtan och forma ens uppfattning om världen. I skogen en viss tid på hösten, sent i oktober, även tidigt i november, krävs det bara rätt ljusförhållanden, luft och dofter för att jag ska kastas nästan 20 år tillbaka i tiden, till då jag gärna struntade i föreläsningar och hemmastudier för att istället gå omkring i skogen och rita orienteringskartor. Det var den här tiden då skogen lockade som mest. Hela året kan jag fortfarande längta efter den klara luften, de söta dofterna av förruttnelse, dimslöjorna. Att stjäla en vardag ensam i skogen.

Ofta triggar ett minne ett annat som ligger näraliggande i tiden. Morfar hade skrivit ner sina minnen i form av anekdoter från ett långt liv, och jag och min syster turades kring millennieskiftet om att sitta med honom vid datorn och skriva rent. Han jobbade vid järnvägen och var stationerad vid Krylbo under kriget. Ett av hans minnen från den tiden har jag tänkt ofta på genom åren, och har tyvärr fått anledning allt oftare den sista tiden. Han erinrade sig att när tyskarna transporterade sina trupper genom Sverige (den s k permittenttrafiken) gick ”det fina folket” (borgerligheten) i Krylbo ut på perrongen och heilade för att visa sitt stöd. Ibland funderar jag på om det verkligen gick till precis så eller om han vägde samman flera anekdoter till något mer effektfullt, för att ge oss något slags antifascistisk fostran. Egentligen spelar det ingen större roll för min grundläggande uppfattning om världen.