– konturen
av det som genom skärans
skrift ljudlöst bröt igenom”
“För några år sedan började jag förstå att det fanns en storhet i Anton Weberns musik, men jag kunde inte känslomässigt ta den till mig. Jag har hela tiden haft på känn att något kommer att öppna sig om jag bara ger det tid och låter mig själv mogna.”, skrev musikern och författaren Leif Jordansson i en facebook-uppdatering för ett tag sedan.
Jag känner så väl igen mig i det där. Inte det där om Webern (hittar säkert till honom också nån gång) utan mer det där om att så starkt känna på sig att något kommer att öppna sig innan det gör det. Det kan hända när det gäller musik men för mig kanske än vanligare när det gäller poesi. Hur kan det komma sig?
Och när det väl öppnar sig, liksom en uppenbarelse, man blir inte klok på det.
Jag läser och läser, då och då eller fram och tillbaka. Det där är nog säkert bra men jag förstår inte på vilket sätt. Känner just ingenting. Texten står där rakt upp och ner utan att säga mig mycket alls. Men så en dag, nu kan det ha gått flera år kanske till och med, man plockar upp samma bok igen och plötsligt går varenda text rakt in.
“VID ÅSYNEN AV KOLTRASTARNA, om kvällen,
genom det gallerfria, som
omger mig,
lovade jag mig vapen.”
Poletten trillade ner, kanske man kunde säga men samtidigt är det inte heller så. Jag kan fortfarande inte riktigt förklara vad det är hos Paul Celan som berör och förför, men någonting är det. Det rör fortfarande på sig. Ett nytt tillfälle, någon läser högt kanske eller en annan tid och plats och det öppnar sig. Det fortsätter. Jag fortsätter att läsa.
Stig Larsson brukar säga att konst inte ska vara som nåt jäkla sudoko som man ska lösa. För att dikterna ska fortsätta leva måste det hela tiden finnas någonting kvar, någonting man aldrig blir riktigt klar med.
Boken Andningsvändning är den första hela diktsamling av Paul Celan som översatts och givits ut på svenska. Boken är även den första från det nystartade förlaget Lublin Press. Texter som, jag gissar, aldrig kommer att svalna.
“UNDER MINA händers hud, insytt
ditt med händer
tröstande namn”
Leif (som bland annat är författare till den fina lilla boken “… och konsten att lyssna”, ellerströms förlag 2014) fortsätter: “Nu sitter jag här med hans samlade verk och har väl kommit halvvägs i min mognad. Ibland måste jag pausa och sätta på nån gammal Steve Reich eller George Jones-låt. Men så smyger de sig på, de där ögonblicken av abstraktion . . .och jag klättrar ännu ett trappsteg upp mot något nytt.”
BCNVT / BIBLIOTEK 