“Vissa dagar, de verkar vara gjorda av en tårs lätthet”

Det gick en dokumentär om författaren Stig Larsson på Svt i fredags. Han fyller 60 i år Stig. På jobbet var någon mycket förvånad över att det inte var mer. Visst har för mycket sprit och cigaretter gjort att han ser äldre ut, men det känns också som om han har varit med så länge. Att han redan med sin första bok, Autisterna från 1979 (då han var 24 år), hamnade mitt i litteraturens centrum. Också det att han var så oerhört produktiv fram till millennieskiftet. (Drygt tjugo böcker, ett flertal teateruppsättningar, manus och filmer etc.)

Det var en fin dokumentär. Vacker i sitt växlande mellan ljuvaste sommarstockholm och det vitaste vinter-norrland. Från skratt och värme till ensamhet och vemod.

Vill egentligen inte orda mer om personen Stig Larsson, det är ju ändå hans texter som är grejen. Nog kunde de allt fått lite mer plats i “Livet enligt Stig Larsson”? Någon mer än vännen Horace kunde väl fått tycka till och lägga ut texten? Speciellt poesin borde nämnts mer. (Finns det någon annan svensk författare som skrivit både romaner, dikter och pjäser på så hög nivå? Jag kommer inte på någon. Norén kanske?)

Jag brukar tänka att min relation till Stig Larssons författarskap började med en omskakande läsning av Nyår i gymnasiet. Att det till och med var den boken och ingen annan som verkligen fick mig att förstå grejen med skönlitteratur.

Men när jag ser den här dokumentären kommer jag på att det började redan på åttiotalet någon gång. Jag satt nog i soffan med mamma och pappa och såg något klipp på TV där Stig med intensiv blick lägger ut texten om konsten, odödlighet, begär eller något liknande. Kanske intervju-filmen Kristian Petri gjorde om Stig redan 1984. (En film jag nu upptäcker finns i sin helhet på Öppet arkiv.) Jag såg nog också både VD och Kaninmannen redan då när de kom och första gångerna visades i Svt.

Nu har jag läst i stort sett allt han skrivit, mycket av det många gånger om.

Allra bäst tycker jag om hans sista böcker från det sena nittiotalet. De som hamnar mittemellan prosa, essä, lyrik och självbiografi. Som om han hittat fram till en egen genre litegrann. Böcker man aldrig tycks bli riktigt färdig med. Efter många många läsningar fortfarande med förmågan att överraska. En ständig ökad litterär intensitet som kulminerar med Avklädda på ett fält från 2000.

Eller varför inte hans allra första diktsamling, Minuterna före blicken från 1981. Dikter som tycks skrivna med en tårs lätthet.

Numera verkar det svårt svårt för Stig att skriva någonting nytt (Förutom en hel del rätt fina recensioner, av ofta deckare, i Expressen och Aftonbladet.)

Kanske man inte ska hoppas på fler romaner eller dikter, men man kan väl få hoppas på att det kommer ut mer från samarbetet med Differnet? Några av spelningarna de gjorde tillsammans för två somrar sen var ju små under av intensiv lyrisk elektricitet. Borde släppas som ett live-album.