Tre sammanträffanden

Jag är ganska förtjust i sammanträffanden. Osannolika upprepningar i vardagen. Ovanliga företeelser som plötsligt dyker upp förundrande tätt inpå varandra. Jag kan berätta om några stycken från det senaste halvåret.

Blowup-sammanträffandet.

Jag såg Michelangelo Antonionis film Blowup som 20-årig filmvetarstudent. Har inte sett om filmen sen dess och minns inte riktigt handlingen längre, men kom av nån anledning att tänka på scenen med mimarna när vi satt hemma och pratade om allt möjligt och lyssnade på diverse musik igår kväll. När jag tittade in på Twitter idag låg en bild från filmen överst i mitt flöde.

Alkemisten-sammanträffandet.

Ibland lägger nån granne ut olika grejer i trapphuset som man får ta. Oftast en trave böcker, ibland kläder. Det måste vara samma granne som gör det varje gång av boktitlarna att döma. En dag i höstas låg Paulo Coelhos Alkemisten där. (Det hör inte till saken men en vän lånade ut boken till mig för många år sen. Jag förstod efter några sidor att jag hatade den, framförallt språket, handlingen vet jag inte mycket om eftersom jag genast slutade läsa.) Jag passerade boken där i trapphuset ett par gånger under dagen, den sista gången var på kvällen på väg till Kulturhuset där vi skulle lyssna på författarsamtal. En av författarna var Carl-Michael Edenborg som berättade om sin nya bok Alkemistens dotter. Jamen det var väl inget imponerande sammanträffande direkt, kanske nån tänker. Nej. Men under intervjun kom Edenborg in på hur alkemi har förekommit i litteraturen i stort, bland annat i den hemska trapphusboken som grannen beslutat sig för att till slut göra sig av med tidigare samma dag.

Spagettisammanträffandet.

Också i höstas. Jag går nerför lilla trappan precis där Liljeholmsbron slutar på Liljeholmssidan. Där brukar jag gå ner och sen promenera vidare längs kajen bort mot Cementa och vidare till kontoret. I grässlänten intill trappan ligger ett helt paket spagetti slängt. Utan förpackning, bara själva spagettin, okokt. Någon vecka senare promenerar jag förbi Högalidskyrkan, uppskattningsvis nån kilometer från spagettislänten. Intill gångvägen ligger också spagetti, lika mycket och okokt, precis som på förra stället.

Jag blir glad när sånt här händer. Det är som om nån vill bjuda på nåt extra. En liten belöning till den som håller ögonen och öronen öppna för obetydliga småsaker. Vad ska man göra med upplevelserna då? Jag vet inte. De inträffar och lämnar en med ovissheten. Det kan vara ett sätt att kolla om folk är med, ett lätt nyp så vi hajar till. Och så kan vi gå och undra ett tag efteråt.

Mimare vid tennisbanan i Blowup.