FPMN: omslag, liner notes, recensioner…

Paketeringen var en stor del av känslan kring Friendly People Making Noise: tack till Per Johansson och Jonas Ingre, vänner sedan gammalt som, under vårt överseende, hjälpte oss med omslaget. Per hittade bilder och Jonas skötte det tekniska. Känslan vi eftersträvade var densamma som Friendly Noise-namnets dikotomi: friendly och noise, ljus och mörker, hopp och förtvivlan, det emellan…

Citatet i häftet snodde jag från Max Horkheimer (1895–1973). För att citera mig själv: “En om inte förlorad men sällsynt konst numera är ‘liner notes’ – små pretentiösa texter på skivomslag som inte rör låttitlar och basfakta kring de medverkande, utan mer är associativa ingångar till musiken. Det var i så fall jag tänkte med mina bidrag till The Embassy och Friendly Noise, som blandade citat, hittepå och referenser (såväl interna som historiska; Pessoa, Horkheimer, impressionism…), i en patetik jag kan stå för. Undertecknandet till Futile Crimes var för övrigt första gången Friendly Noise nämndes publikt, ett halvår innan vi släppte Friendly People Making Noise.” 

Skivorna Friendly Noise gav ut blev recenserade. Vi och våra band blev intervjuade. Det är en av de största konstrasterna när man jämför nu och då. Seriös musikbevakning är rejält marginaliserad. Så här skrev i alla fall Andres Lokko i Expressen (texten ingår även i boken med samlade Lokko-texter 2010–2019) om Friendly People Making Noise när det begav sig:

““I djupet av sina hjärtan kände massorna hela tiden till sanningen och misstrodde lögnen, likt katatoniska patienter som under de sista skälvande sekunderna av sin trance signalerar att inget undgått dem. En dag kommer vi att inse att det faktiskt förhöll sig just så. Därför är det ändå kanske inte fullkomligt bortkastat att fortsätta tala ett språk som inte alltid är så lätt att begripa.” De där raderna går att läsa – i och för sig på engelska – på omslaget till ett samlingsalbum med ny svensk popmusik och electronica. Skivan heter “Friendly people making noise” och ges ut av en nystartad entusiastetikett med bas i stockholmsförorten Skarpnäck.

Trots att en stor del av musiken på “Friendly people making noise” är briljant –Hans Appelqvist! The Embassy! Dr Higgins! The Radio Dept! Petter Eklund! – är det ändå den lilla omslagstexten som gör starkast intryck på mig. I dessa mörka ondskefulla tider av dokusåpor som ska överträffa varandra i idioti och schlagerfestivaler som aldrig, aldrig tar slut är det ju viktigare än någonsin att få det bekräftat att det faktiskt finns tänkande människor som gör bra saker. Som vill –och kan – erbjuda alternativ. Som gör det i motvind. För att de måste. För att de vet att det finns objektiva sanningar. Det finns alltid ett rätt sätt och ett fel sätt att agera på. Ett exempel: Du öppnar tidningen. Det första du möts av är ett stort foto av pianisten Robert Wells. Vad gör du?

Alternativ 1:
Lugnt och sansat viker du ihop tidningen och lägger den i pappersinsamlingen. Du tar på dig dina ytterkläder och går med raska steg till första bästa bar. Där super du metodiskt ner till dig så som du aldrig har supit ner dig förut. Allt för att glömma den obehagliga bilden som etsat sig fast på hornhinnan.

Alternativ 2:
Du tittar på fotot och tänker “jag dras till den här killens vansinnigt trevliga uppsyn och på ett sätt jag inte kan förklara attraheras jag av hans ytterst märkliga hår. Vem är han? Vad gör han? Varför påminner han mig om Pocahontas? Jaså, han spelar covers. På piano? Vad läckert! Om jag skulle ta och gå se honom göra det på någon gigantisk idrottsarena kanske. Hoppas han gör “Proud Mary”. Den gillar jag”.

Bara ett av dessa svarsalternativ är rätt. Ändå är det väldigt många som väljer det andra alternativet. Så länge vuxna tänkande människor öppet följer schlagerfestivaler och “Så ska det låta” så måste de inse att det är just dessa abnormaliteter, dessa excesser i trevlighet, som driver deras 8-årige son till att skala grannens golden retriver under en ceremoniell black metal-ritual. Det handlar om rätt, det handlar om fel och det handlar om enkel pedagogik.

Entusiasterna bakom Friendly Noise vet redan allt det här. De vet också att du aldrig ska glömma att du inte är ensam: Du har nästan sex miljoner själsfränder där ute. För det är så många vi är. Varje vecka är vi sex miljoner som väljer att inte ta del av “Expedition: Robinson”, “Så ska det låta” eller Schlagerfestivaler. Vi är sex miljoner människor som inte begriper någonting av dessa idiotiska ursäkter till underhållning. Vi har bättre saker för oss. Som till exempel att läsa Dave Eggers nya roman, lyssna på Robert Wyatts politiska 80-tal eller kanske bara göra precis vad som helst för att slippa känna oss som får som följer den minsta gemensamma nämnarens lag. Och alla dess själsdödande löften om evig käckhet.”