It’s Immaterial – Song (Siren, 1990)
It’s Immaterial var ännu ett av de där 80-talsbanden från norra England eller Skottland som dök upp i svallvågorna av nya vågen och synthpop. De släppte en bunt singlar, fick en liten nattradio-hit med Driving Away from Home och levererade ett stabilt debutalbum med Life’s Hard and Then You Die 1986. När uppföljaren kom 1990 hade den här typen av musik gått ur modet och skivan sjönk som en sten på albumlistorna. Få hann registrera vilket häpnadsväckande kliv i verkshöjd som bandet tagit på de fyra åren mellan skivorna. Den här skivan är en dold klassiker, redo för världen att återupptäcka.
”From the shore to the station, binds are down, people say the place is slowly dying, there’s not a sound.”
Redan de första raderna från inledande (och underbara) New Brighton fångar den här skivans aura perfekt. Song bjuder på små bistra vardagsbetraktelser från invånarna i en sömnig avflyttningsort. Till exempel får vi höra från hemvändaren som år efter år känner igen samma taxichaffis på flygplatsen och inser att hen alltid kommer att vara lantis. Villaägaren som upptäckte att förortslivet är trist och kvävande och längtar tillbaka till storstaden. Den blyga, konstiga 35-åringen som hänger med stöddiga tonårstjejer (och kommer att få sitt hjärta krossat). Eller den arbetslösa äkta mannen, som under de döda timmarna när frun är på jobbet berättar för sig själv om sin prekära position, utan att rationalisera eller försöka hålla uppe skenet (”These are the details your friends won’t know, the things you learn to hide when you’ve no idea why”). Och från en massa andra röster på den snackiga, litterära skivan (som med fördel lyssnas på med texthäftet nära till hands).
Musikaliskt rör det sig om en slags vemodigt blå, småputtrande vuxenpop, modell supersnygg, som när man minst anar det kan explodera i refränger från himlen. Sångaren John Cambell prat-sjunger sig igenom skivan, dämpat och utan att ta i från magen. Han har en klart speciell röst som jag tycker mycket om – tänk en heterosexuell, pratsjuk, smådeppig Neil Tennant.
Song brukar jämföras med Blue Niles mästerliga Hats, som släpptes året innan. Riktigt så bra är den inte, men det är ju å andra sidan nästan inget. Hats och Song har delvis lite samma stämning och produktion, så jag förstår jämförelsen, men det handlar till syvende och sist om två rätt olika band. Om Blue Nile är nyårsraketer och neon i Manhattan så är It’s Immaterial glappande gatubelysning vid en busshållplats i en trist förort till Liverpool.
BCNVT / BIBLIOTEK 