Jag borde verkligen gilla Dry Cleaning. Så känner jag. Men det klickar aldrig riktigt. De har något eget, något tilltalande, men det är också något som saknas. Det kan vara melodierna, det kan vara en känsla av entusiasm eller nödvändighet. Dry Cleanings coolness gör att de också känns lite, ja nästan, avmätta. Toppen en låt eller två men inte mer än det. Så tänker jag om deras skivor.
Live då? Debaser Strand, onsdagen den 15 mars 2023.
Förbandet låter som Stiff Little Finger i en låt. Därefter som ett uttråkat garageband som försöker spela Go-Betweens-covers.
Medelåldern är hög på Debaser denna kväll vilket kanske beror på att Iggy Pop (eller var det Andres Lokko?) tydligen är ett stort Dry Cleaning-fan och ofta spelar dom i sin radioshow.
Dry Cleaning öser och vevar och svänger på bra. Ett rockande som nästan blir parodiskt i kontrast till Florence Shaws uppenbarelse och coola monologer; långa rabblande historier, lite vimsigt, lite flummigt men också lätt förhäxande. Med en större nerv än på skiva. Filmiska, smått surrealistiska, berättelser från ett regnigt London.
Dry Cleaning har ändå hittat ett eget litet orört hörn i indierockhistorien som de bestämt sig för att aldrig riktigt lämna. Det får man ge dem. Lite som ett Gang of four-inspirerat indieband som gör covers av St Etiennes Finisterre. Om och om igen.
Men precis som på skiva lite för enformigt i längden. Energin som skapas i och med att det aldrig riktigt lossnar, i och med att refrängen aldrig kommer, är effektfull men håller inte för en hel spelning.
Ändå ger det en viss mersmak det hela, skivorna låter plötsligt lite bättre, lite intressantare nu dagen efter. Jag måste lyssna bara en gång till för försöka förstå vad det verkligen är hon berättar om Florence Shaw.
BCNVT / BIBLIOTEK 