Skivor som fått för lite kärlek #5: DJ ALINA – MAINIAX

DJ ALINA – MANIAX (Dream Catalouge, 2016)

Den här plattan KROSSAR! Allt motstånd är meningslöst, den här skivan är för hård. Det är bara att kapitulera för DJ ALINAS brutala mutant-mix av gabber, Aphex Twin, breakbeat, ryss-rave och industrial. MANIAX pulvriserar mina stackars redan tinnitus-skadade trumhinnor bättre och mer grundligt än nån annan skiva jag kan komma på från senare år. Men samtidigt som de plågas så smeks de: DJ ALINA hinner med så många coola infall och snygga beats och melodier på den här korta skivan att man tappar räkningen.

Som den sönderböjda, metalliska melodin på POWER DRILL, som låter som en Transformer som injicerat krokodil och inte mår så bra. Eller hur det speedade fyrtaktsbeatet på BLOODLINE drar en till lina och plötsligt kastar sig iväg i kemisk extas och börjar försöka springa om melodin. Magiskt.

Det finns en koppling till vaporwave-scenen, eller kanske snarare dess motreaktion, den kortlivade anti-genren hardvapour, som försökte döda vaporwave genom att bli dess totala motsats. Istället för nedslöad köpcentra-muzak: den hårdaste technon från östeuropa blandat med punk och industri och en estetik lånad från adidas-ryssar och kärnkraftverksolyckor, typ. MANIAX växte ur den scenen, men det är egentligen inte viktigt eftersom den står helt på egna ben, bortom gimmicks och gammalt bortglömt scenbråk – knappt en jävel brydde sig om hardvapor ens när det begav sig men den här skivan låter fortfarande fräsch som en Chernobyl:sk nyponros. Lika unik och brutal som när den släpptes.

Alina Vovk heter den ukrainska producenten bakom denna banger. En mer cynisk själ än jag skulle kanske misstänka att hon egentligen heter nåt annat och är född nån annan stans. Detta är inte heller viktigt. I den enda publicerade intervjun med henne beskriver hon sin musik som ”feminist hardvapour”. Tja, varför inte?

”DJ Alina pays attention to the women at the party, they are lost, without a voice. The power of oppression has silenced them and the only way they can escape is through the music. The rhythm is all they have to feel some sense of liberation.” skriver hon i intervjun.

I min värld är den här skivan en jävla klassiker! Det verkar den dock inte vara för så många andra eftersom den fortfarande inte sålt slut på sina 500 ex på över fem år. Folk är så konstiga.