Sara Parkman, Katalin, 10 mars 2023

Text: Mattias Jonsson

Musiklyssnande handlar mycket om att befinna sig i en bubbla. Eller möjligen i flera bubblor, men ändå i ett begränsat antal. Det vill säga: du dras till det du gillar och undviker ofta det du inte gillar. I bubblan trivs du och känner stor trygghet. Du är i ett revir där det inte krävs särskilt mycket av dig. Det råder inre konsensus och inga större ansträngningar eller utmaningar står och knackar på dörren. I grunden är detta inte något konstigt, kanske till och med något självklart och naturligt.

Nyfikenhet och ett öppet sinne kan naturligtvis också få en engagerad musiklyssnare att släppa sargen och vingligt ge sig ut på nyspolad is. Aha, det här gillar jag också! Men så fort något nytt i ens musikaliska värld omfamnas så bildas genast en ny bubbla, alternativt att det nyupptäckta helt enkelt absorberas av en redan etablerad bubbla. Jag tror att ni förstår min poäng. Jag stannar här och försöker att inte trassla in mig för mycket i denna något förenklande bubbel-metafor.

Dessa tankar väcktes hursomhelst under mitt konsertbesök häromkvällen, när Sara Parkman spelade på Katalin i Uppsala. Det kan vara både jobbigt och lite spännande att gå och se en artist som man egentligen inte har någon större relation till. Men ofta är det inte så dumt att utsätta sig för det. På ett plan är man ju ”nollställd” och har inte några (ofta nästan störande) förväntningar att förhålla sig till. Och samtidigt saknar man den förföriska förförståelse som ett äkta fan har.

Jag får här en nittiotalsfärgad minnesbild av hur oerhört lugn och harmonisk jag kände mig de två-tre gånger jag bevistade Kent-konserter och var där som ett äkta icke-fan (inklusive fullfjädrad skepsis). Det var som att jag stod stadigt lite utanför alla andra – ja, utanför bubblan som resten av den hängivna publiken befann sig i – och därför varken behövde investera något i förväg eller engagera mig känslomässigt. Det var mest till godo. Även den här kvällen infinner sig en liknande känsla,

Med mig i bagaget har jag en halv lyssning på det hyllade albumet Eros Agape Philia. Med mig har jag också en intervju i DN som gjordes i samband med att den skivan släpptes – samt ett tv-framträdande i Babel. I övrigt har jag inte så bra koll på artisten Sara Parkman. För att återanvända den tidigare metaforen: hon ingår inte i någon av mina musikbubblor. Mitt fokus är fortfarande ofta åttiotalet. Och min totala musikbubbla fokuserar i första hand på de 25 åren mellan 1967 och 1991.

En sak som jag inte vet, som bara är en googling bort, är att Sara Parkman är en superstar. Här pratar vi folkmusikens svar på Håkan Hellström. Publiken är i extas från första stund. Jublet mellan låtarna är öronbedövande. Folk sjunger med i texterna. Många sluter ögonen och vajar njutningsfullt till den tungt bultande musiken. Människor av alla kön formligen trånar efter stjärnans olika uttryck från scenen. Själv står jag där som en stenstod och försöker formulera för mig själv vad jag ser och hör.

Det här är ju i grunden svensk folkmusik. Men utvidgad åt flera håll, både mot pop och dansmusik och orientaliska klanger. Genast dyker några snabba oneliners upp i mitt huvud. Blodfylld Mello-etno med dunkande pukor. Sugande kropps-folk med en urkraft som skulle kunna underlätta en förlossning. Hedningarna möter Dead Can Dance i en Game of Thrones-estetik. Observera att jag här inte vill vara elakt slagfärdig; jag försöker bara fånga in ljudbilden med några få ord.

Om jag för en stund bortser från att det här inte är musik för mig. Ja, milt uttryck är jag inte särskilt förtjust i den helt enkelt. Och kommer nog aldrig att bli. Om jag bortser från det, så hör jag rent objektivt att Sara Parkman har en helt otrolig, närmast ekvilibristisk sångröst. Sättet som låtarna arrangeras och konsertens stämning byggs upp är väldigt effektiv. Låttexterna, något som normalt sällan har ett egenvärde för mig, verkar också ha nått ut och verkligen fångat hennes fans.

Men det allra bästa är mellansnacket. Sara Parkman har en förmåga att med enkla ord och till synes utan ansträngning formulera sin högst politiska vision om hur världen borde vara beskaffad. Hennes humanistiska och feministiska budskap om att vi människor måste prioritera kärlek, vänskap och tolerans – både gentemot andra och oss själva och våra kroppar – är solklart. Det är så fint och inkluderande att jag önskar henne största möjliga publik. Även om jag själv inte fastnar för musiken.