Todd Rundgren – Healing (Bearsville, 1981)
Todd Rundgren är en frustrerande artist. Han är verkligen en begåvning och hans toppar är weltklasse, men fanns det någon artist som borde släppt mindre musik och hade mått bra av en riktigt sträng producent och skivbolag, så är det han. Det är guld och grus om vartannat och efter över 50 år i musikindustrin har han fortfarande inte släppt något helgjutet album (inte som jag har hört i alla fall).
Hans spirituellt inriktade new wave/prog/pop-platta Healing kommer ganska nära och hör till mina absoluta Rundgren-favoriter. Bland de riktiga headsen verkar dock konsensus råda att plattan antingen är ett pinsamt misslyckande eller ”har några bra låtar men synd att 80-talsproduktionen och trummaskinerna förstör”. En fluffig, synthdriven och definitivt icke-rockande ”vibes”-platta med andligt budskap var nog inte vad classic rock-gubbarna ville ha av Todd Rundgren.
Jag upprepar samma ritual nästan varje gång jag spelar den här skivan. Jag börjar alltid med b-sidan, som helt upptas av titelspåret, tjugominuterssviten Healing (part I-III). Ett flödande stycke transcendental pop.
”Listen to the voice, the voice is an illusion […] If you need something to meditate on, mediatate on me” sjunger Todd medan världens mest chillade new wave-pop liksom böljar och puttrar fram i harmoniska sjok. Den låter lite som en new age-variant av soundet indierockarna Destroyer trettio år senare hittade fram till på klassikern Kaputt. Healing är så överjävligt bra att jag bara måste spela den en gång till, för att känna mig riktigt ”clear” i skallen.
Sen vänder jag sida och spelar A-sidans inledande, helt underbara Healer minst två gånger på raken. “My child, I had a visitation last night – something was calling me from a blinding light, and told me not to fear it – hear it!” mässar Todd i denna stegrande, exstatiska, megalomana ballad uppbyggd kring en kakafoni av tolvsträngade gitarrer, etno-sång, fantasyfilm-synhtar och berusade synthtrummor. Det låter helt dåndimpande (och är det kanske också) när man försöker beskriva det här soundet, men vad än Todd än försöker göra här så bara funkar det.
Har jag inte fått min dos efter det så spelar jag sen resten av skivan. Fortsätter man följer först de två svagaste spåren, Flesh, en hyfsad men ganska typisk Rundgren-ballad, inget man längtar efter att höra igen, och den plojiga Golden Goose, som inte passar alls och borde ha fimpats från låtlistan. Härnäst kommer en riktigt fin ballad, Compassion, och sist avslutas a-sidan i högform med det maxade världsförbättrar-synth-prog-eposet Shine. Sammantaget har vi alltså en Todd Rundgren skiva som mätt till spellängd är 60% svinbra, 20% riktigt bra och 20% ”okej”. Det är minst lika bra statistik som mina andra två favoriter med Rundgren, de betydligt mer respekterade Something / Anything? och A Wizard, A True Star.
Jag hörde nyligen Healing-sviten spelas i butik av en av de där coola 27-åriga konsttjejerna med armtatueringar som dagjobbar på Myrorna så det är mycket möjligt att jag är sen på bollen och den här plattan redan börjat få sin upprättelse utanför sfären “sextioåriga män med dyra hi-fi anläggningar”.
BCNVT / BIBLIOTEK 