Jag är väl ingen soulboy direkt, men känner igen bra musik när jag hör den. Och här har vi en riktig kanonskiva i soulgenren. Upphovsmannen är en keyboard-wunderkind vid namn Ronnie McNeir, beväpnad med elorgel, vilja och förmåga. Av nån anledning verkar hans skiva vara ansedd som max en treplus-skiva av de hålögda soulnördar som hört den. Antagligen närmar vi oss soul, och musik i allmänhet, på lite olika sätt.
Det här är precis min sorts soul. Trettiosju minuter spellängd, elva låtar, där allt är bra eller bättre. Melodier som fastnar vid första lyssningen. Karisma och egensinne. Musikaliskt är det jäkligt begåvat, fast på ett opretentiöst sätt. Ronnie försöker inte göra sig märkvärdig, han tror inte att han spelar in nåt annat än ”en vanlig soulskiva”, men musiken blir speciell ändå, på grund av begåvning och speciella omständigheter. Omständigheten jag främst tänker på är det faktum att Ronnie av budgetskäl nödgats spela nästan alla instrument själv. Följaktligen blev det en väldigt keyboard-driven skiva med en distinkt solitär aura. Det tog mig säkert tjugo-trettio lyssningar att inse att det knappt är några gitarrer eller ”riktig” bas alls på skivan. Man saknar dem så lite att man inte ens registrerar att de inte finns med i ljudbilden. I stället för stränginstrument driver en arsenal av elorglar, stråkmaskiner, basmaskiner och synthar musiken framåt.
Ronnie har en fin röst och sjunger med precis så mycket känsla och inlevelse som musiken kräver (omotiverad känsloutlevad och wailande är annars mitt stora problem med soulen). Marvin Gaye känns som en tydlig influens, åtminstone kopierar Ronnie friskt från hans studio-verktygslåda och double trackar sig igenom hela albumet, med gott resultat. Annars känns nog Stevie Wonder som den uppenbara referensen här. Ni får stena mig, musikaliskt geni och allt det där, jag veeet, men jag föredrar nog ändå Ronnie. Wonder är såklart objektivt jättebra, men det är nåt med hans röst och ”duktigheten” som drabbade honom ganska tidigt i karriären som inte riktigt klickar med mig. Jag tycker skivorna han skrev och producerade åt ex-flamman Syreeta är fullkomligt lysande, så hurra för Stevie Wonder. För att vända frågan om influenser åt andra hållet, lyssnade Paul Weller på Ronnie McNeir? Lägg till lite texter om gruvstrejker så hade luftiga soul/pop-låtar som Since I Don’t Have Your Love smält in friktionsfritt på valfri Style Council-platta.
BCNVT / BIBLIOTEK 