En postum resa in i framtiden – Uppsala konstmuseum

Text: Mattias Jonsson

Som sig bör rör sig den här utställningen på flera plan. Inte minst olika tidsplan. Sten Eklunds verk från 1971, Kullahusets hemlighet, kan sägas utspela sig i mitten av 1800-talet men pekar i sitt visionära uttryck också framåt, mot en ännu okänd värld av teknik och innovationer. När nu de 53 handkolorerade etsningarna från originalverket ställs ut på Uppsala konstmuseum och ackompanjeras av åtta nutida konstnärers kompletterande kommentarer kan jag som betraktare dessutom mentalt röra mig både i samtid och framtid, som vore jag i en tidsmaskin.

I Sten Eklunds klassiska bildsvit/berättelse är det den fiktiva karaktären professor J.M.G. Paléen som under en vandring år 1849 upptäcker ett övergivet område, Kullahusområdet, som både fängslar och förbryllar honom. Ingen tror honom så för att samla bevis försöker han därför fånga allt mätbart i området. Sten Eklunds etsningar är lågmälda och innehar ett vetenskapligt lugn. Det är kartor, tabeller, byggnader, bilder mineraler, växter och märkliga maskiner, systematiskt ordnade i en uppenbart Linné-liknande stil.

Etsningarna är enkla och stiliserade, närmast futuristiska. De väcker liv i fantasin och påminner om science fiction och äldre tiders framtidsvisioner. Och även om Kullahusområdet beskrivs med vetenskapens exakt registrerande verktyg och metoder så återkommer hela tiden ovissheten och spekulationerna kring vad allting betyder. Här finns helt enkelt något dunkelt, oförklarligt och hemlighetsfullt som fascinerar, likt Zonen i Tarkovskijs Stalker.

Mitt bland etsningarna och i angränsande rum finns verk av åtta konstnärer som i vitt skilda konstformer möter och fördjupar Kullahusets hemlighet. Medverkande konstnärer är Imani Jacqueline Brown, Eglė Budvytytė, Alma Heikkilä, Johannes Heldén, Signe Johannessen, Håkan Jonson, My Lindh, och Mónica de Miranda. Men jag blir framför allt förtrollad av det ursprungliga konceptet – och den mystiska värld som Kullahusområdet utgör. Upplevelsen och förflyttningen sker kanske mer i mitt eget huvud än i utställningsrummen. Men det är ju gott så, och precis på det sätt som bra konst kan och ska fungera.