Minnen av Mouchette

Mouchette (1967) förlitar sig inte lika mycket på inzoomade detaljer, som flera av Robert Bressons andra filmer. Ett undantag blir galoscherna som får agera protesthjälpmedel när titelpersonen klampar genom klassrummet, stampar i lerpölar utanför kyrkan och avsiktligt torkar dem mot vardagsrumsmattor. Än tydligare blir detaljarbetet i ljudspåret där bland annat en tomt skramlande mjölkspann, kyrkklockor, en fångad fågels desperata vingslag och gevärsskott löser av varandra mot en i övrigt ofta stum fond. Filmen visades nyligen som en del av Cinematekets serie “Lycka”. Den enda som egentligen skildras är på tivolits radiobilssektion. Det är en oförglömlig scen där historiens genomgående dysterhet ytterst tillfälligt spricker upp tillsammans med Mouchettes ansiktsuttryck. Som flera gånger under filmen följer dock en tvärvändning. Närmandet till en tivoliflört genererar en fars örfil, olyckshändelsen med en sönderslagen kopp framkallar glåpord från ägaren och det glada tillropet från ett par pojkar visar sig bara ha varit till för att rikta hennes uppmärksamhet mot ett par neddragna byxor. I klassrummet skär sig Mouchettes vackra sång som en följd av den hårdhänta lärarinnas fasta grepp om hennes nacke. Senare undviker hon falsksången, när hon som publik istället den tjuvjägare i vilken hon tycker sig ha funnit en annan outsider att ty sig till. Han visar sig dock bara vara en i den mängd som på olika vis utnyttjar hennes försvarslöshet.