Nedanstående text var det första jag skrev i nån slags livs/medelålderskris i höstas. Av olika anledningar fick jag för mig att tiden var mogen för mitt första helt egenproducerade fanzine. RIP in Peace skulle kulturtidskriften heta, och för enkelhets skull, mest för att komma igång snabbt med att skriva, skulle första numret handla om skivor som fått för lite kärlek. Efter i runda slängar en månads ganska aktivt fanzinerande slutade det som det som jag hoppades att det inte skulle göra (men insåg att det fanns en överhängande risk för), det vill säga att lusten och orken tog slut. Efter flera månaders skrivar-stiltje inser jag att jag inte kommer att palla att slutföra något fanzine, så med BCNVT-redaktörens godkännande kommer jag att publicera texterna här i stället, så kanske de kommer någon stackare till glädje. Skjuter ut nån text i veckan sådär, tills banken är tömd. Tycker för övrigt att det är något väldigt fint med autonoma zoner. BCNVT-bloggen i dess nuvarande halvslumrande form kan nog sägas vara en sådan.
Eg & Alice – 24 Years of Hunger (WEA, 1991)
24 Years of Hunger är den enda skivan med Eg & Alice, en brittisk duo bestående av f.d. pojkbandsstjärnan och aspirerande låtskrivaren Francis ”Eg” White och lesbiska modellen och BMX-stjärnan Alice Temple, som i början av nittiotalet testade sin lycka i musikindustrin. Skivan kom och försvann utan att knappt någon registrerade det. Synd, eftersom det är en popklassiker i min bok, och tillräckligt kommersiell för att ha kunnat bli en hitskiva om saker slumpat sig lite annorlunda.
Musikhistorien är visserligen full av begåvade would have, could have-artister som aldrig breakade men Eg & Alice måste verkligen haft oflyt, för här finns alla bitarna på plats: låtskrivande, produktion, karisma, samt rätt i tiden. Man hör att de verkligen satsar på den här skivan, som enligt uppgift – fast detta låter helt osannolikt men tanke på hur otroligt bra den låter – huvudsakligen ska vara inspelad med enkla rätt medel i Egs kök.
Redan på inledande Rockets är jag golvad. Verkshöjden och sofistikationsnivån på låtskrivande och framförande är på en helt annat nivå än man skulle kunna förvänta sig från två tämligen okända 24-åringar på budget. En otroligt snygg poplåt, som verkar handla om frustration över att stå och stampa på samma plats; viljan, och oförmågan, till framåtrörelse, önskan att en raket ska dyka upp och ta en vidare till nästa platå. Min favoritstund i låten är precis i slutet när Eg plötsligt med en röst ren som ängels plötsligt utbrister ”My country loves me!”. Jag förstår inte riktigt vad det betyder i sammanhang med resten av texten, men den musikaliska alkemin är så perfekt att jag får rysningar varje gång. Precis som nästan alla andra låtar på skivan är den pepprad med minnesvärda melodier, dödligt snygga stick, musikaliska piruetter och textrader som stannar och bygger bo i ditt huvud.
Eg & Alice brukar ofta jämföras med brittiska sopihistipop artister från 80-talet, som Prefab Sprout, Blue Nile och Sade, men jag tycker inte riktigt att det passar. Det stämmer på så sätt att det handlar om sofistikerad, snygg och smart popmusik men musikaliskt var de en annan eras barn. Den här skivan är en produkt från en tid när artister som Seal, Engima och Terence Trent D’Arby låg på listorna. Eg lyssnade mest på soul medan Alice var mer inne på rock. Hon ville att skivan skulle ha ett ruffigare sound, men fick inte sin vilja igenom. Och det tackar vi för!
BCNVT / BIBLIOTEK 