Los Olvidados på Cinemateket

Under ett handledarsamtal på filmvetenskapen för ett femtontal år sedan skymtade jag programmet för en parallell kurs och bad min handledare om tillåtelse att sitta med på visningen av Luis Buñuels Los Olvidados (1950), översatt till svenska “de glömda”. Det var i ett läge där jag, förutom Den andalusiska hunden, framför allt hade sett Buñuels senare, franska, produktioner. Los Olvidados är något helt annat.

I den läsvärda memoarboken Min sista suck, lyfter Buñuel bland sina favoritfilmer inte minst fram Vittorio De Sicas neorealistiska klassiker Ungdomsfängelset (1946) och Cykeltjuven (1948) – två titlar Buñuel kan ha hunnit se innan inspelningen av Los Olvidados, och även dom med ett starkt barnperspektiv. Trots visst tematiskt släktskap med De Sica sticker Buñuels film ut. Inte minst genom hur han visar sig sina surrealistiska rötter trogen med en drömsekvens där atonal flöjtmusik, grymma leenden, råa köttstycken, fjädrar och blodiga, loopade huvudskakningar får en att lyfta från biosätet för en stund. När Gatans Desperados, som den heter på svenska, nu i januari visades som en del av Cinemateket i Stockholms serie ”För evigheten” passade jag på att se den på stor duk igen.

Ett gäng pojkar driver runt i ett Mexico City i miljöer där det är oklart om de huskroppar och byggnader som syns håller på att byggas upp eller förfalla. Det är svårt att att inte tänka att den uttalat verklighetsbaserade filmens skildring av problematik med våldsamma unga män i utanförskap över sjuttio år senare fortfarande är högst aktuell. Här finns hierarkier, hållhakar, okontrollerbart hämndbegär och gott om svikna förtroenden men påkar, stenar och knivar istället för skjutvapen och sprängämnen. I det splittrade samhället vi får se tar många ordentliga risker bara genom att existera. För inte heller bland de fattiga och utsatta finns någon synbar sammanhållning. Den lilla mängd pengar som finns lägger någon annan mer än gärna vantarna på, om så bara för att köpa cigaretter.

När den till synes samvetslöse unge rymlingen Jaibo går den dödsmetaforiska ”skabbiga hunden” och sitt fördömda öde till mötes i en effektfullt dubbelexponerad bild i filmens slut blir det så oerhört sorgligt. Detta då alla hans fruktansvärda handlingar under filmens gång i och med hans eget försvinnande får ytterligare mindre mening än den noll och intet-nivå det började på. Inte ens för honom själv får dom den endaste, om än förvrängda, innebörd. Buñuel är inte intresserad av att ge det slutgiltiga avväpnandet av filmens primära våldsverkare minsta lilla triumfatoriska sken. I en annan typ av film hade det kanske framställts som ett skonande av potentiella framtida offer. Här blir hans slut istället främst ett skäl att sörja ett mycket större samhälleligt misslyckande. Ett misslyckande som inte förmått hindra honom att ta en oerhört destruktiv väg, och vars botemedel vi, inte ens idag, tycks ha börjat lägga grunden till.  

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.