22

Jag har svårt att bidra med en traditionell årsbästalista bestående av sådant som faktiskt har sett dagens ljus 2022, eller att ens delta i en sådan diskussion. Detta då jag, mer och mer, har kommit att betrakta konst, litteratur, film, musik som något som bör utgöra en välbehövlig paus från den samtid man varje vaken timme annars är dömd till att befinna sig i socialt, politiskt, historiskt, teknologiskt. I samma samtid existerar ju dock tillgängliggörare av det förflutna såsom Cinemateket, bokförlag inriktade på klassikerutgivning, museer, gallerier och konsthallar som anordnar retrospektiver, samt mer moderna fenomen såsom Discogs och streamingtjänster som inte bara har det senaste. Den nuvarande samtiden blir på så vis mer till för att få möjlighet att komma ikapp och ta igen allt det som missats eller som man helt enkelt inte var på plats för att uppleva i den sammanlagda förflutna samtiden. I år har det kunnat röra sig om en chans till fördjupad bekantskap med musik av till exempel Daniel Lentz och Ingram Marshall, om filmer av Curtis Harrington såsom Queen of Blood och Games, eller om bakläxa gällande några senare dokumentärer av Werner Herzog som Into the Abyss, Encounters at the End of the World och Cave of Forgotten Dreams.

Vad gäller sådant med mer direkt koppling till det år som nu går mot sitt slut hade jag turen att bevista en förhandsvisning av Ulrich Seidls Rimini. Den befäster hans position som en av få verksamma regissörer vars filmer har den där effekten där man knappt tror sina ögon när de betraktar vad som faktiskt äger rum på duken. Tröttsamt bakåtblickande och lite väl långtifrån logiska Riket Exodus var under vissa stunder ett kärt återseende av de ursprungliga miljöerna och stämningarna från hospitalet. Det misstag som var att ge en huvudroll åt Persbrandt lindrades då och då som när Willem Dafoes djävulsdyrkare smög in i labbet och ökade chockstyrkan under ett experiment. Denna handling ledde till en av de mer drömska och tilltalande passagerna som tangerade de bästa ögonblicken i den andra 90-tals-comebacken som kanske dröjde för länge, Twin Peaks: The Return. En annan höjdpunkt var den slutgiltiga scenens brinnande säng som underströk den undergångskänsla som rått i Riket sedan avsnitt ett. Vad gäller humorn var de mellanstora frysärtorna det enda som egentligen kom i närheten av Järegårds nervösa opportunism och översitteri.

De prosaverk av Thomas Bernhard som ej ännu översatts till svenska börjar bli få. I år kom Röstimitatören där man istället för trance-artat orerande möter cirka en sidas långa, närmast punchline-inriktade, texter. Dock med igenkännbar Bernhardsk pessimism. Nu mot slutet av året gavs Roland Kayns Infra från 1981 ut igen, i en cd-box vars yta jag bara har hunnit börja skrapa på. Dess elektroniska ljudsjok rinner och flyter in i varandra precis som omslagets färger. Årets konsert var när ensemblen Norrbotten NEO, med förtäckta ögon, framförde Solstices av Georg Friedrich Haas på Konserthuset i Stockholm. Ett framförande som också skulle kunna ses som ett argument för att samtiden, åtminstone konstnärligt, kanske inte är så dum trots allt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.