Skådande

Film har en bland konstformer särskild förmåga att skapa intertextuella effekter. Nyligen såg jag ena dagen Willem Dafoe och Udo Kier i, vad väl får kallas besvikelsen, Riket Exodus. Den andra flyttade jag mig drygt tio år tillbaka i tiden, från Köpenhamn till San Diego, där Grand Duc förhör Lillebror/Storebror i Werner Herzogs My Son My Son What Have Ye Done.

Att pricka av omtyckta skådespelares (eller för den delen fotografers eller kompositörers) filmografier är ett svåröverträffat sätt att upptäcka nya titlar. Den speciella sorts glädje en sådan aktivitet kan frambringa har visat sig bli ännu starkare när man i förväg är ovetande om aktörens medverkan, och starkare ändå om två som agerat tillsammans tidigare båda återkommer i andra roller, i en annan produktion. Det sistnämnda hände nyss när jag tittade på BBC:s Tinker Tailor Soldier Spy. Förutom värdet av Michael Jaystons insats som Peter Guillam i sig blev den ett kärt återseende efter att nyligen ha fattat tycke för honom i en filmatisering av Harold Pinters The Homecoming. Känslan dubblades av att Terence Rigby som spelar en annan av bröderna i Pinters pjäs, gör Roy Bland i Tinker Tailor.

När Dorothy Tristan dök upp i Man on a Swing efter att jag imponerats av henne redan tidigare i Aram Avakians originella End of the Road (för övrigt en av filmerna på Bowies många tv-skärmar i The Man Who Fell to Earth) hade jag lyckats undgå vem hon var i Rollercoaster, Klute och Scarecrow, filmer jag ändå tyckt mycket om. På ett likartat vis hade Joe Spinells existens märkligt nog gått mig förbi i många filmer jag verkligen gillat (The Seven-Ups, Sorcerer, Crusing). Istället var det först i Cops and Robbers hans egenheter och särskilda kvaliteter blev tydliga för mig. När dessa väl registrerats och han dök upp som en av torpederna i början av The Last Embrace räckte det igenkännandet långt för att hans våldsamma blixtbesök i slow motion skulle bli en av filmens höjdpunkter trots få, men intensiva, sekunder.

För några år sen knockades jag av Dennis Hoppers oerhört dystra men konstnärligt upplyftande dysfunktionalitetsdrama Out of the Blue inte minst på grund av Sharon Farrells alkoholiserade modersgestalt. När jag några år senare såg Larry Cohens It’s Alive och insåg att hon är den som där gestaltar förvirring och förlossningsdepression efter att hennes nyfödde visat sig ha mordiska instinkter, blev min beundran för henne djupare, och ännu lite djupare efter den både socialrealistiska och övernaturliga skräcken i The Premonition. Det ursprungliga skälet att jag såg den var dock Richard Lynch tack vare mäkta minnesvärda skurkroller i tidigare nämnda The Seven-Ups men också i God Told Me To och The Ninth Configuration.

Just engagemanget och seriositeten med vilken skådespelare av detta slag, inte minst från denna period av nordamerikanska filmhistorien, tar sitt värv och sina insatser på i genrefilmer, är ju en högst viktig komponent för helheten. Exempelvis såna som Farrell, och för den delen John P. Ryan (som också är med i Cops and Robbers!) visar på ett närmast rörande vis att man ska spela i It’s Alive som vore det vilket familjedrama som helst, även om det i högsta grad också är en monsterfilm.