Det finns många olika sorters housemusik: själfull, ambient eller gapig, fantasifull eller bara stel och trist. En av mina favoriter är delar av den sort som till och från går under benämningen “deep” (även om åsikterna såklart ofta går isär gällande vad som egentligen ska klassas som det). Här tänker jag på den djupa instrumentala house som i mitten av nittiotalet representerades av till exempel Stockholmsbolaget Svek eller Chicago-labeln Guidance. Letar man efter rötter till den här musiken hamnar man ganska snart hos Mr. Finger / Larry Heard och sen jazzfunkiga grejer som Lonnie Liston Smith och Roy Ayers.
Det här är musik som förstås funkar bra på ett dangolv eller i en bar men för mig är det musik för drömmar, långa vandringar i storstadsmörker, fantasier om resor till främmande länder och exotiska platser…
De senaste tjugo åren har dock den här musiken sällan gjort så mycket väsen av sig, antagligen fortsatt spelas på många barer och dansgolv (och i reklamfilmer), men nog inte utvecklats värst mycket (parallell: drum n’ bass). Med förbehåll att jag knappast ansträngt mig nämnvärt för att hänga med just där.
För någon månad sen föll jag dock för några spår av en sydafikansk housemusiker med namnet Kek’star. Hur jag hittade honom vet jag inte riktigt men det hängde troligen ihop med en jakt på musik från just Sydafrika.
Han släpper hur mycket musik som helst (räknar till över 50(!) släpp 2022). Musik som rör sig mellan djupa meditativa stämningar till rymdfantasier, party och mer eller mindre tydliga blinkningar till sjuttiotals-funk och afro-beat (till exempel i några omarbetningar av Fela Kuti och Gil-Scott Heron). Det här är musik som är både vacker och förunderlig, enkel och intrikat, båda svängig och drömmig. Ett vanligt förekommande kännetecken hos Kek’star är också inslagen av röster, lätta field recordings, och jubel och skrik bakom och runt om rytmerna.
BCNVT / BIBLIOTEK 