I augusti dog en av den humanistiska geografins grundare, Yi-Fu Tuan (f. 1930). Det är ungefär 15 år sedan jag som nybliven etnologistudent först började bekanta mig med hans perspektiv på plats och i synnerhet vad det innebär att bli hemmastadd, och emellanåt har jag återkommit till honom, på senare år med anledning av mitt avhandlingsarbete om radiomediet som en komponent i människors ständigt pågående vardagsskapande. Plats, påpekade Tuan, kan existera på många olika vis. En favoritfåtölj i hemmet är en plats i mikroskala, liksom ett kvarter eller en kontinent är plats i större skala. En annan Tuan-tanke om relationer till plats gör sig påmind när jag funderar på tv-serien jag sedan ett par veckor tillbaka håller på att sträcktitta mig igenom tillsammans med sambon.
Serien heter Ozark och vi är sena på bollen; det finns fyra säsonger samt en avslutande dokumentär att se via Netflix, så många är väl i mål med serien vid det här laget. Egentligen är serien för otäck för min smak. Det är våld och utpressning non-stop och när det är som värst, nästan i varje avsnitt, måste jag be sambon ge klartecken när jag kan sluta blunda och hålla för öronen. Hade det inte varit för sättet som serien beskrevs på när jag fick nys om den hade jag aldrig klickat igång första avsnittet. Det var i P4-programmet Söndagsmorgan som programledaren Morgan Larsson uttryckte sin förtjusning över Ozark och förklarade att det särskilt var miljöerna han fastnat för. På så sätt lurades jag in i detta ruskiga pulshöjardrama som nu tagit några veckors vardagskvällar i anspråk och förmodligen kommer att vara året ut, om vi inte tappar sugen på vägen.
Jag förstod direkt vad Morgan menade när vi började titta. Landskapet som det hela utspelar sig i utnyttjas effektivt för att skapa en särskild inramning. Ozark, beläget i den amerikanska söderns inland, Arkansas, är storslaget och idylliskt med skogar, berg och sjöar – allt porträtterat med ett kyligt filter, även den hetaste sommaren – och samtidigt möjliggör just den här sortens plats det nystan av brott som spinns under seriens gång. Yi-Fu Tuan beskrev, jag tror det var i Space & place (1977), hur hemmastaddhet även kan uppstå genom våra möten med fiktiva verk. Om jag inte minns fel exemplifierade han det här med sin relation till miljöerna i Borta med vinden. Genom återkommande “besök” i dessa medierade miljöer hade han med tiden kommit att känna sig hemma i dem, och det var en plats han kunde söka upp om och om igen när han kände för det, eftersom platsen alltid fanns inom räckhåll genom filmformatet. På liknande sätt etablerades Ozark snabbt som en särskild plats i mitt medvetande. Inte på det där djupare planet som platser i fiktiva verk som jag har en betydligt längre relation till – sådana som verkligen är hemma genom bekanta kamerautsnitt och detaljer jag sett många gånger genom livet – men miljöerna spelar utan tvekan huvudrollen i Ozark och kommer nog att dröja sig kvar som ett bestående minne av serien när vi är klara med den. De otäckaste bitarna i handlingen hoppas jag däremot glömma.
BCNVT / BIBLIOTEK 