Höstskörd

Tidigt i september besökte jag Galerie Nordenhake i Stockholm som visade Ayan Farahs utställning av textila collage, Peradam. Favoritverket var Bojadour vars trapplika konstruktion mot en terrakottafärgad bakgrund förde tankarna till Keith Jarretts Staircase-omslag. En positiv bieffekt av besöket var annars upptäckten av höstens kanske främsta läsupplevelse. I utställningstexten omnämndes som inspirationskälla Mount Analogue, René Daumals oavslutade och postumt utgivna roman som även inspirerade Alejandro Jodorowsky till The Holy Mountain. C.G. Bjurströms svenska översättning, Det analoga berget, ingår i samlingen Tem Gweff, utgiven på Kykeon. Det är en lekfull och medryckande äventyrsberättelse med kvasivetenskapliga inslag vars snopna avslut på något vis känns passande ihop med verket i övrigt. Gullivers resor kan sägas möta Charles Darwin och H.G. Wells när en expedition ger sig av på jakt efter ett berg de är övertygade om ska existera trots att det inte går att hitta på någon karta. I en exceptionell scen sugs de in i ett slags virvelström genom vilken de hamnar de på en ö i ett parallellt universum där andra regler gäller och delvis andra typer av varelser huserar.

Tack vare Cinematekets pågående Nagisa Oshima-serie fick jag chansen att se om hans mästerliga Pojken (1969). Regissörens sedvanliga brutalitet blandas här upp med påtaglig medkänsla för titelfiguren som utsätts för sin pappas och, i något lägre grad, styvmammans utstuderade grymhet. Deras för en stund lukrativa, men i längden ohållbara inkomstkälla är att lura olika bilförare att, till en början styvmamman, senare pojken träffas av deras framfart. Under hot om att gå till polisen tar de emot pengar för att låta bli att gör en anmälan. Upplägget blir för varje gång både livsfarligare och psykologiskt mer påfrestande, framför allt för pojken som får ta de största smällarna. I sin vilja att vara till lags gör han dock länge sitt bästa, också för att pappan inbillar sonen att hans broar bakåt – till både skola och övrig familj – är brända. Det verklighetsbaserade dramat tar oss Japan runt, i svartvitt och färg, i slow motion och normal hastighet. In i det sista försvarar pojken sina plågoandar. Till slut börjar dock hans framtagna metoder för verklighetsflykt krackelera och Oshima visar skicklighet i hur pojken hanterar plågsamma minnesfragment. Pojkens perspektiv är det centrala och filmen blir så pass omskakande mycket tack vare vad som känns som en av de stora insatserna av en barnskådespelare.

Denna höst har jag återkommande lyssnat på Albert Marcœurs självbetitlade debutalbum. Dess skiften är många mellan ibland närmast vackert lugn och krängande otålighet. Rösten är inte sällan kvidande och gastande, ibland med stöd av talkörer. De framträdande rytmerna med intensivt, utbyggt och varierat trumspel och slagverkande är en behållning. I grunden är det en popskiva, innehållande instrumentala partier med fokus på blås, delvis icke-traditionell instrumentering, elektroniska inslag och en experimentell motsträvighet som då och då letar sig tillbaka till något mer sångbetonat med texter min franska är alltför begränsad för att kunna analysera närmare.