Kikar man in på Twitter då och då under dagen, som jag brukar göra, hinner man skymta en hel del svisha förbi i flödet. Mycket får passera utan större reflektion, inte minst i tider då flödet är närmast mättat av kommentarer i valets efterdyningar. Idag råkade jag fästa blicken på ett inlägg av Janne Schaffer som måste ha filtrerats in mitt flöde via någon twitterbekants interaktioner:
Idag är det den 25 oktober och Björn J:son Lindh skulle ha fyllt 78 år. Vi minns en fantastisk människa med stor insikt i musikens innersta väsen. Saknaden är gränslös men din musik lever tack och lov kvar. /Janne
Inlägget får mig att fundera en stund över min egen relation till J:son Lindhs musik. Jag har nog lyssnat till en väldigt begränsad del av hans katalog och twitterinlägget som for förbi blir en uppmuntran till vidare förkovring. Mest bekant är jag med delar av 70-talsutgivningen, så nu öppnar jag Spotify och scrollar mig fram till de senare albumen. Valet faller på En dag på gården, J:son Lindhs 20 år gamla kompositioner för kammarmusikensemblen Vestmanniaensemblen och nyckelharpisten Markus Svensson.
Samtidigt som jag sätter igång musiken är affenpinschervalpen Jussi i farten, bryter sig in i klädgarderoben i jakt på plagg att kidnappa, vill bli jagad runt i lägenheten, nafsa och dra i tröjärmarna. En sittstund uppe på fönsterbrädan brukar lugna det uppvarvade valpsinnet, så jag lyfter upp honom och sätter mig i fåtöljen intill. Han får inte släppas med blicken för plötsligt kan han vara på väg ner, för högt för en småtting som han. Situationen visar sig vara bra för koncentrationen på musiken; jag kan inte göra annat än att sitta stilla och hålla blicken på valpen och utsikten utanför fönstret.
Musiken i sin tur visar sig passa fint för situationen. Den rör sig mellan en sprallighet som matchar Jussis och mer finstämda toner som ackompanjerar eftermiddagens gipsjämna hösthimmel och de gula, glesnande aspkronorna. Jussi är till en början ute efter nya projekt. Nosen åker ner monsterakrukans jord och jag får borsta jordklumpar ur hans skägg samtidigt som oboetonerna signalerar hyss på sitt håll – hoppigt och påminnande om Saltkråkans sprättiga blåsslingor. En svart fågelsiluett far över kronorna, som en not på rymmen från linjerna.
Så kommer han till ro, låter blomjorden vara och dagdrömmer sig bort genom rutan, lägger sig ner. Kanske lyssnar han på musiken som också den har lugnat ner sig. Ett spår heter ”Vid fönstret 1905” och tycks komponerat för precis en dag som idag, för det här vädret, den här stunden mitt på eftermiddagen. Jussi bestämmer sig för att hoppa ner via fåtöljen och fortsätta sin slummer på filten i soffhörnan. Så har vi firat Björn J:son Lindh. Och jag har många album kvar till resten av hösten och andra årstider.
BCNVT / BIBLIOTEK 