Bilden ovan är av ett vykort inhandlat på Royal Academy of Arts i London sommaren 2015. Semestervistelsen sammanföll lyckligtvis med Joseph Cornell: Wanderlust , förmodligen den mest sinnesutvidgande upplevelsen jag haft i utställningsväg. I konkurrens kanske med Paul McCarthy-retrospektiven Head Shop/Shop Head på Moderna Museet i Stockholm 2006.
Till en början var Cornell endast bekant för mig som skapare av kortfilmer, varav By Night with Torch and Spear (1942) är en favorit. Vid ett besök på Guggenheim-museet i Venedig 2008 kom jag i kontakt med andra, tredimensionella, sidor av hans konstnärskap och blev motståndslöst indragen i den aura dessa verk genomgående utstrålar. Han tycks redan för snart hundra år sedan ha insett att alldeles tillräckligt många bruks- och prydnadssaker redan var tillverkade. Att det därför gällde att hitta sätt att länka samman och på så vis omvandla innebörden av dessa, i sig själva värdelösa eller användbara, resultat av massproduktion och/eller hantverksskicklighet.
Hans känsla för varje litet enskilt objekt är i sig utsökt. När de sedan kombineras, ofta i lådor av olika slag, med det snarlika, närliggande eller totalt kontrasterande framkallas något sagolikt och utomvärldsligt. Man kan påminnas om de mindre groteska delarna av Švankmajers filmografi eller om vissa collage av Max Ernst. Hos Cornell möts en hängiven samlare av allsköns avlagda saker med oklart egenvärde och en gränslös, men genial, inredningsarkitekt. Det finns något delikat och precist över hur han, på som det ibland tycks, närmast förutbestämda vis, väljer ut både behållare och innehåll, alltid med en tilltalande skevhet över slutresultatet.
I Setting for a Fairy Tale (1942) samsas den tryckta bilden av en slottsbyggnad, fastklistrad på papp, framför en skog av silvermålade kvistar, allt samlat i en trälåda bakom glaspanel. Titeln är talande då så många av hans verk skulle kunna vara skådeplats för en saga, eller en kommentar till eller tolkning av en sådan. Här är dock själva miljön tillräcklig. Inget skäl finns att efterfråga ytterligare förklaring eller kontextualisering av denna lådas fiktiva värld. Glaspanelen är något att titta in igenom, men, upplever jag, särskiljer också Cornells uppbyggda världar från vår egen. Han låter oss blicka in, men barriären världarna emellan understryks också av denna transparenta skiva. De utvalda objekten vi betraktar kommer från vår så kallade verklighet, men visar genom Cornells utförande upp något vi i denna verklighet aldrig, eller i bästa fall alltför sällan, lyckas närma oss eller tangera. Hur mycket vi än värdesätter vår delvis inbillade rörelsefrihet finns gott om spärrar vi byggt upp för oss själva. Cornells konst är av ett sådant slag att man tillfälligt kan ta sig förbi dessa, och sen kanske till och med kan börja förflytta sig på allvar.
BCNVT / BIBLIOTEK 