Så mycket musik beskylls slentrianmässigt för att vara tjatig, en hel del är tjatig närmast objektivt. I värsta fall är upprepningen fantasilöshet, idétorka, trygghetsnarkomani, feghet. På samma gång är den en förutsättning, ett krav för överlevnad. I Adolfo Bioy Casares’ Morels uppfinning konstateras att ”i allt vad vi gör måste oväntade, ständiga upprepningar förekomma”. Vad är en upprepning? Om man vill är allt upprepning, eller ett enda utsträckt nu.
Att få upprepningar att kännas oväntade är något många kompositörer inom, vad som får kallas, den minimalistiska musiktraditionen har gjort till konst. Efter kännedom om den huvudkorridor där Glass, Reich och Riley brukar ta välförtjänt, men onödigt stor, plats kom jag i tjugoårsåldern i kontakt med gitarristen och skribenten Alan Lichts topplistor. De öppnade värdefulla sidodörrar som ledde fram till, bland andra, Horacio Vaggione, David Rosenboom, Julius Eastman, Meredith Monk, Elodie Lauten och Raymond Scott. En annan upptäckt var The Lost Jockey (Les Disques du Crépuscule, 1982). Projektet och det självbetitlade albumet är uppkallat efter René Magrittes verkserie med en ryttare vilse i olika landskap, ett motiv som alltså i sig kom att bli en upprepning.
Vissa pianoslingor tycks inte kunna nötas ut. En sådan hittas i Cadenza på The Lost Jockey tack vare rätt styrka i anslaget, kalibrerad akustik och perfekt avvägd utveckling i det lilla. Varje ny omtagning gör en säkrare på vilken som är rätt väg att sakta skrida framåt på. Den böljande Phrase book tar vid och presenterar ett mindre antal halvt inövade musikaliska fraser, med små uttalsvariationer för varje ny yttring. Detta räcker gott och väl tack vare hopslagning av vissa av fraserna och användande av klaverinstrument som musikaliska synonymer. På Matters of Theory fortsätter argumentationen för att denna form av skenbart begränsade uttryck är tillräckligt. Även om det sker med ett tillägg av röster, synthesizer, basklarinett, marimba, elorgel och cello hävdas likväl egentligen samma sak som tidigare.
Det finns en tilltalande dramatik ihop med ett poppigt anslag i inledningen av b-sidans tudelade komposition Hoovering the Beach. Här sker ett slags musikalisk kedjereaktion, skrivs en formel som med blotta örat är svår att uppfatta hur den hänger ihop. Timingen är perfekt gällande införandet av nya element. Dessutom finns den underbaraste balans mellan det som vid minsta okoncentration kan uppfattas enerverande och repetitionens direkta, grundläggande musikaliska genomströmning av nervsystemet. Strama ackordslingor andas ibland total kontroll, ibland hoppar och far tonerna så pass att det gränsar till ett mindre kaos.
I styckets andra del höjs tempot och intensiteten. Paradoxalt nog upplever man samtidigt en avtrappning. Mjukhet finns i bakgrundens pianoklinkande, i kontrast till en uppmärksamhetstörstande ihärdighet, gränsande till transcendental långkörare, i förgrunden. Flöjterna mjukar upp helheten och tar sakteliga över mer och mer med sitt tonbygge. Efter ackordbyten och vissa styrkeförändringar tycks stycket på nytt riskera att falla samman. I slutskedet blir det svårt att hålla reda på vad som spelas hur och när – man vill, som Magrittes ryttare, böja ned huvudet i fartriktningen, och bara lyssna.
BCNVT / BIBLIOTEK 