Jag är på väg till hämtning på förskolan med Quinteto Ternura i hörlurarna en dag då jag plötsligt inser att streamingtjänsterna har räddat mitt liv.
Mitt musiklyssnande liv syftar jag på då förstås, men det är ett nog så viktigt liv fullt av passion och djupt intresse. Faktum är att det inte finns rum i mitt liv för skivsamlande eller spelningar eller ens koncentrerat dagligt lyssnande på skivor. Det är delvis stor igenkänning i Guardian-artikeln som det pratades en del om bland oss som saknar att prata om musik för ett tag sedan. Jag vill heller inte vara den där samlargubben som inte blinkar inför ett vinylinköp på 600 spänn. Men det är också uppenbart att exempelvis Spotify, som är den tjänst jag använder mest, är ett verktyg som i sin utformning skapar alienation. Det är en värld skapad av tech-bros utan något som helst intresse för musik. Helt andra drivkrafter har skapat den.
Listan över de 100 mest streamade låtarna på Spotify är bisarr med tanke på alla skatter som finns tillgängliga där att upptäcka (även om det såklart är en myt att all bra musik finns där). Endast två låtar från 1900-talet: Queen ”Bohemian Rhapsody” och Oasis ”Wonderwall”. Och flera tusen miljoner streamingar av flera av Ed Sheerans låtar. Det kan inte vara något annat än alienation som får oss att använda demokratin till att rösta fram fascism och att använda den enorma tillgängligheten till musik på streamingtjänsterna till att lyssna på en så färglös artist som Ed Sheeran. Det är uppenbart att det är vi som har fått vår musikpassion väckt i något annat sammanhang, i en annan tid, utanför streamingtjänsternas sköna värld, som får mest ut av tillgängligheten. Vi kan låtsas att verktyget inte är alienerande. Vi kan fortsätta att längta efter att få dela passionen med andra, i ett sammanhang, som vi ibland gjorde förr, när i princip all musik var svårtillgänglig och Quinteto Ternuras fantastiska musik inte fanns en sökning och ett klick bort.
BCNVT / BIBLIOTEK 