Gemensam undergång

Under denna sommars läsande har romanernas innehåll gång på gång smält samman med, inte sällan nedslående, tankar på världsläget och rikspolitiken. Tydligare än annars har intryck av skönlitterära skeenden och stämningar omtolkats och placerats i ett nu, där ett på många vis oroväckande val stundar. Oroväckande på grund av de förbund som sluts, det som sägs, och allt som inte sägs. Politiska aktörer och maktinnehavare fortsätter att trumma på i destruktiva riktningar, ovilliga att ta in brännheta och översvallande varningssignaler av alla dess slag.

Philip K Dicks Näst sista sanningen (1964) må vara det svagaste verket jag har kommit i kontakt med av honom hittills. Liksom Motursvärlden, Palmer Eldritchs tre stigman, Blade Runner och Mannen i det höga slottet bygger den dock på en kraftfull premiss. I det här fallet en värld där allt ovan jord, både landmassa och tillgångar, delats upp sinsemellan av ett slags elit. Nyttiga idioter producerar propaganda innehållande det falska påståendet om ett pågående radioaktivt världskrig. Denna håller kvar den övriga befolkningen i sina underjordiska tankar, ovetande om att det arbete de utför där nere endast stärker den härskande klassens position. Dessutom är de för massan utmålade dödsfienderna, “öst och väst”, i själva verket i maskopi med, och bara speglingar av, varandra. Här har vi alltså ett välmående fåtal, som genom utstuderade lögner får den stora merparten att acceptera en minst sagt torftig levnadsstandard. Det senare i tron att det är det enda möjliga, att de arbetar för något som ligger i deras eget intresse, och att detta arbete förhoppningsvis har ett slutdatum.

I Flannery O’Connors alltigenom fantastiska Blodsviss (1952) strävar den predikande huvudpersonen till en början efter att locka folk till sin ”kyrka utan Kristus”. Låt säga att det inte riktigt går som han förmodligen tänkt sig. Mot romanens slut väljer han, i en blandning av total uppgivenhet och inspiration, självförvållad, oåterkallelig, blindhet. Långa stunder sitter han sen bara i en stol, totalt sysslolös. Ett sätt att handskas med sina egna, kanske hela världens, misslyckanden som går att se på på flera vis. Antingen som en följd av insikten att allt redan är för sent, eller som ett exempel på en improduktivitet och passivitet med potentiellt samhällsomstörtande drag. I första fallet garanterar åtminstone blindheten ett omöjliggörande av det egna betraktande av vår gemensamma undergång.

I Händelser ur den omedelbara overkligheten (1936) av Max Blecher hängs det mesta av handlingen upp på skickligt återgivna barndomsminnen i gränslandet mellan nostalgi och surrealism. Den svårt sjuke författaren hade av förklarliga skäl god anledning att se tillbaka snarare än framåt. Semi-misantropisk teknikpessimism kan få en att känna på ett liknade sätt. Unga levnadsårs relativa problemfrihet och livsnärhet är något att längta tillbaka till och hålla upp som ideal när dagens tungfotade hopplöshet slår till. Samtidigt är denna bild ofrånkomligen falsk. Det är nämligen så att vad som skett tidigare har lett fram till det vi har nu, och med det allt vi som kollektiv har förlorat och håller på att förlora.