En hundraårig man bjuder med dig in i din egen hörselgång. Väl där anar du mjukt skärande toner i fjärran. Gången leder till ett rum där ljuden vägrar att hålla sig stilla. De hoppar upp och ner, studsar mot golv, tak och väggar, pulserar runt, krockar med varann. För varje sådan sammanstötning läggs något nytt läte till helheten. Ju längre du befinner dig i lokalen upptäcker du nya ljudande skrymslen och vrår, dolda bakom skynken av olika tjocklek och material samt bakom dörrar på knirkande gångjärn. Efter ett tag dyker nya varelser upp och gör er sällskap. De skränar och kvider. Utrymmet blir trängre och vidgas ut på samma gång. Du sänks ned i ett ljudbad vars ursprungskällor delvis går att ana sig till, men som fått nya egenskaper efter att tillsatser och konsistensgivare adderats. Du leds längs med de skiftande ljudväggarnas ådringar och slitage. Ojämnheter, håligheter och utbuktningar pekas ut, men du upptäcker även strömförande kablar och rostiga spikar. En brits rullas ut. Sittandes på den kopplas du till maskiner som mäter din hjärt- och hjärnaktivitet. De ger ljudliga utslag med maximal effekt. Under tiden börjar de högljudda varelserna mångfaldigas i allt högre hastighet. De utvecklar vingar och cirkulerar i luften, runt dig, där på britsen. Deras avsikter är oklara, men åtminstone hindrar de någon eventuellt mer hotfull existens att träda in i rummet. Plötsligt är de försvunna. Kort därefter är mätningarna klara. Resultatet visar på ökad livskraft. Mannen låter dig vandra ut igen, samma väg du kom in. Igen kan du höra de mjuka skärande. Sen blir allt tyst.
Kompositionen La Legende d’Eer (1978) utgör en av skivorna i boxen Electroacoustic Works som Karlrecords gav ut i år, hundra år sedan Iannis Xenakis (1922-2001) föddes.
BCNVT / BIBLIOTEK 