Death Must Be Beautiful

Tänk om eldsjälarna som driver de små förlagen och skivbolagen inte fanns. Dagens inlägg behandlar en artist och en skiva som knappast skulle ha utgivits om det inte funnits folk som sett mer till musikens egenart och kvalitet än möjligheten till försäljningsframgång.

Min favoritmusik under de senaste månaderna är lpn Death Must Be Beautiful av Paul Simpson. Musiken spelades in för länge sedan, 2004, men utgavs först i år, på vinyl, med en liten cd-upplaga som eftertanke. Någon digital version har inte gjorts tillgänglig. Lpn finns ännu kvar i 192 exemplar på grönaktig vinyl från AV8 Records.

Jag har skivan på vinyl. Under resor, arbete på annan ort, ledighet utanför hemmet etc. har jag inte kunnat lyssna. Det skulle kunna ha varit ett problem, men jag har tagit det som en möjlighet att inte slita ut musiken. Den finns endast på en plats, i ett rum, när rätt tid ges. Det är ett mycket trevligt sätt att låta melodierna verka långsiktigt.

Musiken är enkel pop med piano, akustiska gitarrer, lätta trummor, enstaka andra instrument. Sångernas ämnen är döden, förlust, saknad, brist och kroppens upplösning. ”I know there is no hope for me / I know there is no ray of light / I’m disintegrating”, heter det i den kanske vackraste sången. ”Now I’m decomposing”, heter det i en annan. ”I’m down, down, down, down, down”, lyder en refräng.”I don’t think Jesus loves me” är en ljus shuffle.

Om man inte noterade texterna skulle man kunna lyssna som om det vore glättig musik, men det är förstås omöjligt. De dystra före-självmordet-stämningarna anges som anledning till att inspelningarna lades åt sidan.

För den som tidigare mött Paul Simpsons musik är melodisinnet och sättet att sjunga bekant, men den avskalade instrumenteringen unik. Ofta har Simpsons röst inramats av större och ambitiösare arrangemang. Simpson kan placeras in i en grupp av dramatiska Liverpool-sångare som Julian Cope, Ian McCulloch eller Pete Wylie, men hans röst är mjukare.

Simpson var med på de första singlarna med The Teardrop Explodes på Zoo Records, bildade sedan The Wild Swans som utgav den klassiska 12”-singeln ”Revolutionary Spirit”/”God Forbid” på Zoo 1982 (återutgiven på 7” av Optic Nerve i år).

Där nånstans tappade jag honom första gången, men mötte honom igen runt 2010 när ett nytt The Wild Swans bildades. De släppte två fantastiska singlar och en utsökt lp 2011, The Coldest Winter For A Hundred Years. Ett par av låtarna från Death Must Be Beautiful är med, i omarbetad form. Ännu finns singlarna och albumet att köpa via Occultation Recordings. Det är romantisk, storvulen och vacker musik, en naturlig uppföljare till den första versionen av bandet. Leta gärna upp den återutgivna lpn som innehåller också singlarna, via bandcamp eller begagnat.

Death Must Be Beautiful låter som ett avskalat The Wild Swans, som The Coldest Winter For A Hundred Years men inspelat med några få, följsamma musiker, romantiskt men småvulet.

Mellan då och nu finns en Paul Simpson som jag inte utforskat närmare. Efter ”Revolutionary Spirit” sniffade de större skivbolagen på Simpson, dels som Care med Ian Broudie (pre-The Lightning Seeds) på Arista, dels som ett andra The Wild Swans på Sire. Jag har börjat att leka med Care, men låter de mellersta vilda svanarna vänta ännu ett tag.

Tack till eldsjälarna på AV8, Zoo, Occultation, Optic Nerve.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.