Trotsa gränssnittet och långläs i de sociala medieflödena

På senare år är jag en periodare i sociala medier. Jag blev det något slumpmässigt till följd av ett kortare strömavbrott vid nyår, kanske 2019 eller däromkring. Strömmen försvann i mammas hus, och med strömmen internetuppkopplingen. Avbrottet pågick inte mer än en timme, som jag minns det, och när det var över kom impulsen att genast titta in (ut?) på internet igen. Men så hann jag tänka: ”vad är det jag har bråttom att kolla på där då?” och jag kom inte på något som kändes särskilt angeläget att hålla mig uppdaterad om. Och så fortsatte jag med att inte titta in på de vanliga ställena – Twitter, Facebook och Instagram – under ett halvår eller så, tills jag började känna ett sug efter att scrolla lite i flödena igen. Sedan har den här proceduren upprepats med början vid nyår under ett antal år, även utan strömavbrott. 

Den här vanan har nog gjort att jag funderar mer på vad det är för slags platser jag uppehåller mig på när jag vistas i flödena. Sedan 2009-2011 när jag loggade in på nämnda plattformar för första gången har de snabba flödena fyllda med mängder av människors – bekanta och obekanta – förmedlade tankar kommit att bli hemtama och självklara miljöer att befinna mig i. Men om man tar ett steg tillbaka och betraktar dessa miljöers själva gränssnitt och hur de uppmuntrar till vissa former av kommunikation kan man också börja tänka på andra sätt att vara där. 

För några dagar sedan kom tanken på ett uppehåll igen (fast det ännu är långt till nyår, men det är så mättat av debatter med anledning av all världens elände). Det är skönt att vara ovetandes om vad som pågår i flödena, men så finns det också sådant som förgyller vardagen om man råkar få syn på det, och även det går man förstås miste om ifall man loggat ut helt och hållet. I alla fall, när jag övervägde ännu ett uppehåll kom jag på idén att jag skulle kunna strunta i sorlet av tusentals twitterkonton och i stället ta mig an plattformen som ett bibliotek där jag kunde upptäcka enskilda skribenter genom att välja ut ett användarkonto och bara scrolla bland den användarens tweets ett tag, för att sedan gå vidare och läsa någon annan. Som böcker, fast utan definitiva slut så länge kontona är aktiva och nya inlägg tillkommer. 

Ännu har jag bara hunnit prova det här nya sättet att vara på Twitter lite grann. Jag gick på måfå och klickade mig in på ett konto med ett profilnamn som jag inte kunde minnas att jag kände till sedan tidigare. Jag bestämde att de gånger under dagen som jag fick en impuls att gå in på twitter fick jag bara titta på det flödet. Snart blev det påtagligt hur lätt man driver iväg och hamnar någon annanstans, så det gäller att komma ihåg att leta sig tillbaka till rätt konto. Det märks att det inte var så här Twitter tänkte att vi skulle göra: vi ska ju bara guppa överst på ytan i strömmen av nya inlägg, inte kasta av oss flytpuffarna på armarna och djupdyka med tuber som gör det möjligt att scrolla långt, långt bakåt i tiden och, om vi känner för det, inte lämna de enskilda kontoflödena förrän vi nått botten, alltså den allra första tweeten. Man kan också hoppa lite hur som helst inom ett eller ett fåtal konton. Oavsett blir det ett annat sätt att förhålla sig till andra som formulerar sina tankar (eller postar länkar till videoklipp och musik) på plattformen.

Inför semestertider är det vanligt att se tweets om de boktravar som bokmalstwittrare drömmer om att avverka under ledigheten (blir det av? Vet inte, men drömmarna är väl också värdefulla i sig). På samma sätt skulle semestern kunna vara en tid för kvalitativa långläsningar i de sociala medieflödena: välj ut några konton och stanna på dem ett tag. Scrolla bakåt eller framåt eller hoppa hejvilt mellan färska uppdateringar och gamla. 

Att trotsa gränssnittets intentioner på det här sättet påminner mig om när jag började arbeta med frågelistmaterial under avhandlingsarbetet. En del av materialet var insamlat genom frågelistavsändarnas (Nordiska museets resp. Institutet för språk och folkminnens) så kallade fasta meddelarkretsar. De fasta meddelarna hade deltagit i andra frågelistprojekt innan de svarade på mina frågor om radiolyssnande. Det är alltså möjligt att söka upp enskilda meddelares samlade frågelistsvar om vitt skilda ämnen och fram träder en person som vid olika tidpunkter i sitt liv har delat med sig av sina tankar på respektive tema. En sådan läsning av materialet ger en, ju mer man läser, en känsla för skribentens egen skrivstil, intressen och tillvaro.

Det återstår att se om det blir av med de här djupdykningarna framöver, om det blir ett nytt uppehåll eller om jag guppar vidare på ytan bland debattrösterna, tramstweetarna och alla andra huller om buller.