Några tankar om ECM

Skymtar ett ECM-album i en skivback kommer ryggmärgsreflexens ha-begär sig delvis av sympatin för det kollektiv som snabbt byggdes upp kring etiketten med de tre silvriga, bulliga bokstäverna mot grön bakgrund. Alla spelade med alla, tyskar, norrmän, finnar och amerikaner samarbetade kring annat än det militära.

Det visuella är heller inte att underskatta. Omslagsmotiven är återkommande himlar, horisonter, fält och inzoomade ytor med något landskapsliknande över sig. Dessa står i samklang med den instrumentala musikens ordlöshet som underlättar att sugas in i dessa landskap, och där ta sig runt fritt.

Utgivningen är ännu aktiv, med den ständigt närvarande grundaren/producenten Manfred Eicher vid rodret, drygt femtio år efter hans livsprojekt sjösattes. Vid starten 1970 fanns inget direkt ECM-sound att tala om. Här samsades Jan Garbareks fjordjazz med Marion Browns fritt akademiska stramhet och Derek Baileys strängars plingplong. Sakteliga började dock ett fundamentet byggas av både avigare och rakare jazz, med utforskande folkmusiktillsatser och vissa österländska influenser.

Återkommande artister på bolaget verkar i takt med deras fortsatta etablering ha lärt sig hur en ECM-platta förväntades låta. Sorgligt snart efter den fantastiska debuten ”Afric Pepperbird” började i alla fall Jan Garbarek fastna i ett uttryck och spelstil som stämningsmässigt tycks spegla mycket av den övriga diskografin. Detta samtidigt som den ofta skär sig mot den atmosfäriska inramning hans medmusikanter erbjuder. Å andra sidan finns Keith Jarrett. som istället blandar fullträffar som det kaosartade hamrandet i ”Staircase part 2” med plattare symfoniorkestrar och halvtrött hummande postboppande. Hos flera i ECM-stallet dyker det också upp inslag av familjevänligt tv-underhållnings-jammande som i värsta fall fungerar som ett sänke för i övrigt riktigt bra album.

Med dessa förbehåll avklarade är det bara att börja vaska efter alla de guldkorn som går att upptäcka, varav jag kommer att nämna några.

På ”Hymns Spheres” låser Keith Jarrett in lyssnaren i ett tyskt benediktinerkloster över fyra LP-sidor med endast en barockorgel som sällskap. En tacksam fångenskap, en drönartillvaro bland pipor, tangenter och pedaler.

En instrumentalist som under ECM-flagg fick blomma ut till kompositör är Eberhard Weber, med sitt lättigenkännliga, egensinniga basljud. Hans fyra album från 70-talet håller jag högt. På solodebuten ”The colours of Chloë” trillar hans stundtals sovrumsplinkande, vibrationsrika men lättspruckna bastoner i diket hos celloorkestern. Pendelrörelsen går mot närmast Canterbury-aktig progg och jazz av det snällaste slaget. Synthesizerexercis värdig Genesis, mot vattendroppsbakgrund, huggs av med hjälp av körer, Webers sitarinspirerade spel och Rainer Brüninghaus’ pianobehandling som för tankarna till Charlemagne Palestines ”Strumming Music”.

Jack DeJohnette gör ”Pictures” till ett trumalbum som inte är ett trumalbum. Utan intresse för teknisk briljans bankar han försiktigt och låter sitt eget orgelspel eller John Abercrombies snirkliga gitarr fylla i trumsetets konturer. När han i albumets sjätte och sista bild lämnar trumpallen och går över till solopiano når han dess högst belägna topp.

DeJohnettes taktfasthet och smattrande cymbaler gör honom till en av de viktigaste spelarna under det första ECM-decenniet. Hans trios med Abercrombie-Holland och Rypdal-Vitous är koncentrerade kring ett par av de gitarrister som varit viktiga för bolaget. Som bäst blir dock den senare trion i ”Will” där någon gitarr knappt märks i lagren av allt annat som pågår. Miroslav Vitous’ elektriska piano och dubbelbas driver det tjocka flödet framåt rakt in i omslagbildens ovädersmoln.

Pat Metheny tycks vara något av en symbol för dem som bespottar jazzfusion som genre. Visst finns hos honom återkommande drag av duktighet som kanske kan avskräcka vissa. Minst lika ofta är dessa drag dock frånvarande. Inte minst i solodebutens ”Sirabhorn” och ”Midwestern Nights Dream”, två direkta kompositioner med ihärdigt kretsande kring mjuka, luftigt inbäddade slingor och komp.

1978 introducerades parallell utgivning på systerbolaget ECM New Series. En inte alls blygsam start med ”Music for 18 Musicians” av Steve Reich följdes av släpp med bland andra Meredith Monk och Gavin Bryars. Den sistnämndes ”Three viennese dancers” med dess valthornsindränkta b-sida är klart i klass med den Wim Mertens-producerade föregångaren ”Hommages” på Les Disques du Crépuscule. Detta intresse för utgivning av minimalistiska kompositörer borde egentligen inte överraska, då det instrumentala, avskalade, repetitiva och tidsmässigt expansiva varit något av ett signum för ECM:s bästa utgivning redan tidigare.

I spellistan nedan återfinns tre av spåren som omnämnts i texten samt andra höjdpunkter från bolagets 1970-tal.