Nostalgi för nuet

Jag ser affischerna på stan och aldrig har det varit så påtagligt att tiden står stilla och blicken är vänd bakåt mot det förflutna. Alla tidsåldrar finns representerade samtidigt på Stockholms livescen sommaren 2022. Du kan njuta av Kiss och Chic från 1970-talet, Pixies och Saxon från 1980-talet, The Hives och The Strokes från tidiga 2000-talet och så där håller det på. Den enda tidsålder som saknar verklig representation är 2020-talet. Jag får uppfattningen att den inte riktigt existerar.

Bakom en sådan observation finns en föreställning att det kunde vara annorlunda, att möjligheten att uppgå i ett här och nu, i ett sammanhang, är viktig för oss människor. Det bygger också på ett erkännande av att popmusiken tidigare varit en viktig bärare av denna nukänsla. Vad det dock inte betyder är att musiken som det står 2022 på är ointressant eller meningslös. Det är inte det. Absolut inte det.  

Den framlidne politiska filosofen Mark Fisher kokade ner sina funderingar i klatschiga begrepp som ”hauntology”, ”capitalist realism” och det ofullbordade ”acid communism”. Kontentan är att framtiden har ställts in, inte för att vi inte vill se en framtid utan för att vi har förlorat förmågan, och det som smärtar i vår kollektiva nostalgi (algi är grekiska för smärta) är just denna oförmåga. Den smärta som verkar förena mig och vissa av mina vänner är att känslan av nuet till och med är borta. Lockelsen är som starkast till musik som har en stark nukänsla oavsett när nu än var. Som att nuets massiva energi finns inkapslad i musiken för evigt och kan ge en bedräglig lindring av nostalgins smärta.

Ett magiskt exempel som nästan blir övertydligt är remixen av Ashayes låt ”Dreaming”. Ashaye var en artist som ägnade sig åt street soul (nu-klockan ringer redan här!) i början av 1990-talet. I remixen som kallas ”Jungle Remix” ändrar han hela texten och ögonblicksrapporterar från ett rave. Det finns nog ingen företeelse från de senaste 40 åren som är så förknippad med ett extremt uppgående i nuet som rave i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet. Fullständigt retrobefriad extas utan tanke på morgondagen.

Kanske har jag här också svaret på varför jag letar efter raka motsatsen i ny musik. Jag tenderar att leta efter musik som står utanför tiden, för att inte behöva konfrontera smärtan i att det idag verkar vara omöjligt att möta nuet, det verkliga nuet, inom popmusiken.

Jag vänder mig till kylskåpet för att få en uppfattning om tiden. Färskvaror ruttnar oupphörligen även om The Strokes headlinar en festival på Djurgården en sommarnatt. Jag tittar på mina barn som växer och utvecklas från dag till dag. Jag ser mig i spegeln, jag ser en kropp som vissnar och till sist kommer att dö även om nuet inte längre finns och framtiden är inställd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.