Pizzicato Five – This Year’s Girl (album, 1991)

Text: Stefan Zachrisson

Pizzicato Five öppnade ett fönster och släppte in ljus i den introverta indiepopvärld som jag kom från.  This Year’s Girl var som en systerskiva till Saint Etiennes Foxbase Alpha och De La Souls 3 Feet High & Rising (i nutid kan motsvarande skivor vara, säg, The Avalanches We Will Always Love You och Tyler the Creators IGOR.). Färgglad optmistisk kollagemusik som fick det tidiga 1990-talet att kännas kul och POP. Innan ”retro” blev en sömnig subkultur. Ungefär samtidigt härjade Lasermannen och Ny Demokrati. This Year’s Girl hade noll att säga om det politiska läget – det här var ett estetiskt statement. This Year’s Girls kombination av eleganta saker verkar snarast i en tradition med rötter bakåt i tiden till Sei Shōnagons Kuddboken, skriven någon gång på 1000-talet:

65949715_10156729220067734_5169855926651322368_n
Har Pizzicato Five någon som helst relevans i dag, så här 30 år senare? Det är sällan jag ser deras namn nämnas som influens av nutida musiker eller i konversationer mellan dagens popentusiaster. Trots det internationella intresset de senaste åren för japansk musik uppmärksammas de inte heller genom ambitiösa återutgåvor och journalistiska tillbakablickar. Om Pizzicato Five alls minns är det som en lustig one hit wonder (”Twiggy Twiggy”), en representant för det sämsta med 1990-talets popkultur: kitschig retro, yta utan substans, nördig skivsamlarmusik. ”Tack gode Gud att grungen kom och ställde saker till rätta”.

Det finns en viss sanning i ovanstående  beskrivning, och liknande kan väl sägas även om väldigt mycket annan popmusik. Men jag vill gärna passa på att lyfta fram Pizzicato Five både för deras historiska och musikaliska betydelse – inte minst just för att de tycks så fullständigt ute 2021.

Pizzicato Five var inga one-hit-wonders, karriären var lång och produktiv. De bildades när Yasuharu Konishi och Keitarō Takanami träffades på universitetet i Tokyo, och första singeln släpptes 1985 på Yellow Magic Orchestra-medlemmen Haruomi Hosonos skivbolag Non-Standard. På så sätt är de en direkt länk mellan synth-scenen kring YMO (ca 1978–83) och den genre/stil som kom att kallas Shibuya-kei (ca 1989–2001). Läs förslagsvis Kristofer Lecanders texter för fördjuping i sistnämnda stil, här och r.

This Year’s Girl släpptes hösten 1991 och, precis som de fyra föregångarna, endast i Japan. Om de tidigare skivorna varit snygga, men lite stela, stilövningar i sval sophistopop à la Burt Bacharach och The Style Council var This Year’s Girl en verklig konstnärlig peak. Här fick Konishi och Takanami sällskap av Maki Nomiya på sång. Med henne som ansikte utåt blev Pizzicato Five en mer expressiv angelägenhet med enormt självförtroende.

Det var också mitt första möte med Pizzicato Five, efter att jag fått en kassettkopia av Marcus Törncrantz. Pizzicatos Fives CD-skivorna var ovanligt snygga (oftast formgivna av Mitsuo Shindo), dyra och svåra att få tag på för en fattig 19-åring i Borås som undertecknad, internet existerade inte osv, så snälla vänner som skickade kassetter var guld värt. Med min då begränsade koll – jag tvivlar på om jag över huvud taget hade hört någon annan japansk musik innan dess – kändes Pizzicato Five obegripligt exotiska och moderna. Att sätta in This Year’s Girl i ett sammanhang var inget jag hade förmågan att göra just när det begav sig.

Min känsla av This Year’s Girl som en konceptuell helhet – likt en film med inramande för- och eftertexter och en särskild dramaturgi – gällande låtordning, mellanspel och formgivning, förstärks av detta citat från en intervju med Konishi: “Before I started Pizzicato Five in my 20s all I did was watch films. So when I started writing music, I was already so immersed in those films that I wrote from the same perspective. Whenever I plan to make an album, it seems to be with the same mindset that Godard or Fellini would plan their films.” This Year’s Girl är strikt och elegant regisserad, men samtidigt med en avslappnad glimt i ögat, nära till skratt.

Pizzicato Five fortsatte att ge ut musik ända till 2001 och medlemmarna har därefter varit fortsatt aktiva på olika håll.  Själv blev jag mätt efter This Year’s Girl, poängen var gjord. Åren efteråt blev Pizzicato Five och Shibiuya-scenen allt för definierad och förutsägbar och jag var inte ensam om att tappa intresset.

Men glöm Ed Sheeran och gangsterrap. 2021 låter This Year’s Girl (nästan) lika elegant och fascinerande som när den kom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close