Indian Rope – Stone Buddha (ep, 1999), Downsized (ep, 1999), New Decade (ep, 2000)

Text: Kristofer Lecander

“From Nakameguro to Everywhere”. Så stod det skrivet på det efterlängtade albumet Point från Keigo Oyamadas alter ego Cornelius, släppt oktober 2001 på den egna skivetiketten Trattoria. För en Tokyobo skulle slagordet troligen inte ha någon större innebörd. Men för en nischad utländsk publik med ett intresse för den japanska alternativmusikscenen, och som sedan 90-talets början sett denna som en intressant parallell dimension av västerländsk musikkanon, blev den geografiska förflyttningen söderut från stadsdelen Shibuya – scenens nav enligt gängse uppfattning – något av ett enigma. Blott nio månader efteråt möttes fansen av ett fotograferat långfinger. Det var omslaget till en trippel-cd som sammanfattade Trattorias tio år. Bilden samt samlingens namn, Anchor, cementerade faktumet att etiketten – flaggskeppet för 90-talets japanska popscen – hade nått sin resas slut. Något hade hänt. 

Den lyssnare som också hade förväntat sig att Point skulle vara ännu en typiskt japansk popskiva med lika delar gitarrpopsarrangemang som kitschig nostalgi skulle dessutom bli enormt förvånad och kanske rent utav besviken. Något hade hänt. Cornelius mästerliga fjärde album var från ett helt annat universum än de som tidigare kablats ut till omvärlden. Det nya soundet från Nakameguro var kyligt, kalkylerat och sterilt. Ingen handgriplig musikalisk referens så långt ögat kunde nå. Popkonst hade övergetts för nyminimalism.  
 
Liknande utveckling skedde samma och efterföljande år med för scenen bekanta namn som Yoshinori Sunahara (Love Beat, 2001) och Kahimi Karie (Trapéziste, 2003 och Montage, 2004). Den senare med den gamla Crue-L-räven Tomoki Kanda bakom rodret på sina skivor. Kandas album Landscape of Smaller’s Music (2000) skulle med sin blandning av teknik och naturromantik mycket väl kunna vara en katalysator för skapandet av detta nya sound. Nya förmågor, som den unga audiovisuelle konstnären Takagi Masakatsu, dök upp från ingenstans och gamla legender som Haruomi Hosono och Yukuhiro Takahashi från Yellow Magic Orchestra återvände under namnet Sketch Show med svenskspråkig knasterelectronica (Tronika, 2003). Kanske hade den japanska popscen som definierats som Shibuya-kei därmed avlivats för gott. 

Trattoria lät sina sista år i livet vara de ljuvaste. Från 1999 och framåt släppte etiketten några av sina starkaste titlar. The Boredoms-relaterade OOIOO nådde nya kosmiska höjder (Feather Float, 1999), de oefterhärmliga Citrus och Takako Minekawa levererade sina mest ambitiösa skivor (Wispy, No Mercy respektive Maxi On, 2000), Sverigeambassadören Hideki Kaji tuffade på med singel efter singel på samma sätt som han gjort sedan 1995 och Salon Music fick som Trattorias alfa och omega äran att avsluta hela katalogen med sin originella artrock (New World Record, 2002). Det konstnärliga avståndet till den él-pop och acid jazz som inledde katalogen var alltså milsvid.  
 
En personlig favorit från denna korta, sena period är Shuntaro Okinos comeback som Indian Rope. Okinos relation med Keigo Oyamada började redan innan Flipper’s Guitar-boomen då de spelade in en singel tillsammans under namnet Velludo. Sedermera fick Okinos nya band, det hårt baggyskadade Venus Peter, släppas in i Trattoriavärmen och deras låt “Every Planet’s Sun” blev en ikonisk indiehit. Kort därefter splittrades gruppen men 1999, på en av Trattorias otaliga samlingsskivor, tassade Indian Rope ut i rampljuset med en tämligen bombastisk “Bittersweet Symphony”-tintad låt. På de tre tongivande EP-skivorna Stone Buddha, Downsized och New Decade som därefter avlöste varandra under en tiomånadersperiod hittas dock ytterst få spår av det brittiska örikets samtida musik, bortsett från Okinos uppenbara Bobby Gillespie-härmande sångstil. Istället vände han örat – som så många andra vid denna tid – till Brian Wilson och Klaus Dinger.

Som Indian Rope kunde man ana en större musikalisk ambition och en andlig närvaro hos Okino. “God Only Knows”, fast i Shintoform. En återgång till naturen, det gröna, jordiga, dimmiga. Bönestund. Självreflektion. Tokyos motorvägsbrus lämnas för total zen vid Fujibergets fot. En önskan att försvinna, att dansa i sin ensamhet. Ett hamnskiftande pianokomp materialiseras till ett ormtjusande technobeat. Ett transinducerande tillstånd där ditt hjärta slutat bulta sin rytm. Kulsprutetrummor defibrillerar dig med psykedelisk ammunition. Nya tider: “Bang the Drum for a New Millennium”. Morgondagen kommer aldrig veta varför det som då färdades snabbt numera går i slow motion.
 
Indian Ropes tre EP-skivor är förvisso utmärkta verk var för sig, men som en sammanhållen triptyk utgör de – än mer än det efterföljande albumet Limbo (2001) – ett tydligt exempel på en rutinerad konstnärs nyvunna kreativitet, att våga ta några trevande steg in i gränslandet mellan det förgångna och en outforskad framtid. Här är ena foten tryggt kvar i Beach Boys-samplande pop men andra foten är på väg in i en oviss post-millenniebuggsamtid där oprövade spår av såväl hypnotisk maskinpuls som luftiga ljudlandskap kan skönjas. Mycket talar för att Indian Ropes skivor är några av det gamla gardets sista renodlade verk som kapslar in den japanska 90-talsandan. För något var tvunget att hända. Inre ro som en väg framåt. Och kort därpå punkterar Cornelius hjärtat på det monster som han och Okino har varit med om att utforma.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close