Salon Music – M*A*S*H (album, 1995)

Text: Kristofer Lecander

Om man ska ge sig på uppgiften att summera den våg av japansk musik som skapade ett internationellt intresse under 1990-talet förefaller det sig tämligen lätt att fokusera på de mest tongivande nyckelspelarna Keigo Oyamada (Cornelius) och Pizzicato Five. Det finns dock ett band som är sorgligt förbisett trots att de inledde sin karriär långt innan dessa två nyss nämnda, och som dessutom haft en betydelsebärande roll för att utforma den indiescen vars skivsläpp de pophungriga kidsen främst inhandlade i de nördiga skivbutikerna i Tokyostadsdelen Shibuya. Detta band är Salon Music, bestående av Zin Yoshida och Hitomi Takenaka, och uppmanas att läggas på minnet. 

I efterdyningarna av Yellow Magic Orchestras födelse och scendefinierande genombrott frodas den japanska new wave-musiken under slutet av 70-talet och början av 80-talet. Salon Music tar sina första stapplande steg runt 1980. Debutsingeln ”Hunting on Paris” är postpunkpop i landsmännen The Plastics anda (dock med något mindre B52’s-komplex) och blir något av en mindre hit. Salon Musics tidiga period kan i backspegeln låta ganska generiskt brittisk för sin tid och det känns som att de var ständigt sökande efter sin stil, så därför är deras tonsvängningar yviga under mitten och slutet av 80-talet. Zin Yoshida upptäcker vid denna tidpunkt ett ungt femmannaband i Lollipop Sonic som han vill producera men bara om de byter namn, vilket de sedan gör till Flipper’s Guitar för att hedra de fina delfinerna på skotska Orange Juices debutalbum

Flipper’s Guitars betydelse för indiescenen i Japan går inte att överskatta. Zin Yoshida producerar även gruppens resterande två album. På en affärsresa i London 1989 – mitt under en glödhet “Second Summer of Love” – finner Yoshida en själsfrände i housemusik som passar som handen i handsken med den gitarrpop som britterna i årtionden har excellerat i. I de påföljande spåren av madchestervågen skapar Yoshida generande – men ytterst charmiga! – idégodsstölder åt Flipper’s Guitar på deras sista album. Dessa oförblommerade lån/snatterier/hyllningar/postmoderniteter/kalladetvadduvill är ett enormt utmärkande förhållningssätt för en rad artister på 90-talets japanska indiescen, inte minst Pizzicato Five vars frontfigur Yasuharu Konishi hatar listor som redogör för vilka samplingar och referenser han använt.  

Blott månader efter att Flipper’s Guitars sista album släppts 1991 splittras popidolerna under oklara omständigheter. Frontfiguren Keigo Oyamada startar ganska omgående – starkt påverkad av londonbaserade él records turnerande i Japan några år tidigare – en sedermera inflytelserik skivetikett, Trattoria, där bland andra vännerna i Salon Music får haka på. Innan Salon Music i sin nya karriärsfas släpper M*A*S*H* hinner Yoshida leverera flertalet Screamadelica-pastischer på Venus Peters viktiga rockalbum Space Driver och bekymmerslös solskenspop á la Salt Water Taffy och The Innocence åt Bridge, vars fanbase vid den här tiden sannolikt snart kommer att dela en likartad passion för ett nytt, hett Jönköpingsband med namnet The Cardigans. Hur det gick för svensk indiepop efter att tastemakern Oyamada rosade Eggstone i en artikel i japanska Elle är nog bekant för de flesta. En rad av dessa svenska musiker går att finna i Trattorias ymniga katalog. 
 
Samma månad som The Cardigans släpper den för japanska marknaden skräddarsydda skivan Life kommer ett pånyttfött Salon Music med sitt första album på fem år. M*A*S*H är ett popalbum som kan hisspitchas som ett destillat av My Bloody Valentines viskande oväsen fast omstöpt av retroarkeologerna i Saint Etienne. Hitomi Takenaka – på omslaget sittande på en Triumphhoj parkerad på en vildvuxen bakgård med en brun tegelstensfond – har vid det här laget funnit och bejakat shoegazingens ofta introverta sångstil. Den är förförisk, mystisk och väsensskild från samtida japanska vokalissor. Gruppen utforskar tidstypiska grooves (”Pop Life”, ”Nagisa Nite”, ”Falling Rain”) samt den spännande fusion av oväsen och dansrytmer (showstoppern ”Wanna Be Tied”) som Brian Eno hade rosat My Bloody Valentine för. Mellan huvudspåren placeras en rad vinjetter med psykedeliska inslag. 
 
Salon Music låter fortsatt inspirerade även efter M*A*S*H. Efter några avstickare i krautrockland tonas gruppens låtsnatterier ner och egna kompositioner får ta mer plats igen. Tydligast syns kreativiteten på albumen Round Five Shaggy Bee (1999) och New World Record (2002), på vilka gruppen når sina högsta höjder. Men även om dessa skivor innehåller bättre individuella spår så är det ändå på M*A*S*H som helheten kommer till sin fulla rätt och utgör en perfekt ögonblicksbild av en musikaliskt spännande tid och plats. 

Salon Musics webbplats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close