Flipper’s Guitar – Three Cheers For Our Side (album, 1989) / Cornelius – The First Question Award (album, 1994)

Text: Krister Bladh

Året är 1987. Året då den nya gitarrmusiken från Storbritannien börjar sprida sig ut i världen. Det som senare kommer att bli känt som ”indie pop” cementeras av Bristol-bolaget Sarah Records. Inom några år startas copycat-etiketterna The Bus Stop Label, A Turntable Friend och Summershine runt om i världen (USA, Tyskland respektive Australien). Tillsammans står de för ett uniformt och oförargligt sound. Men i Japan hände något annat. När Keigo Oyamada startade sitt skivbolag Trattoria 1991 var han mer inspirerad av Mike Always él Records, som tog fart redan 1986 med en stor mängd flärdfulla släpp. Framför allt älskade Oyamada fransmannnen Philippe Auclair (Louis Philippe) som var en av de konstnärliga frontfigurerna för él. Så mycket att han gav honom ett skivkontrakt i Japan. 

Det första släppet på Trattoria var en samlingsskiva med Oyamadas egna band Flipper’s Guitar, som han hade format just 1987. Först under namnet Lollipop Sonic och en kassett de själva distribuerade, på vilken det stod ”file under 60’s pop”. Precis som Mike Alway var de fascinerade av 60-talets stora popidoler. Det var snarare Joe Meek och Del Shannon som var husgudar än Roger McGuinn eller Brian Wilson, som var Sarah-bandens ledstjärnor. Flipper’s Guitar var storslaget, blåögt men samtidigt sofistikerat, med samma lätta bossa-touch som Antônio Carlos Jobim. Detta var något mer än bara indiepop. 

När låtarna 1989 kom ut i sin färdiga form på Flipper’s Guitars debutalbum Three Cheers For Our Side, var det tre olika världar som möttes. Det var 60-talets glättiga loungemusik, det var Mike Always tidlösa vision som existerade i ett konstnärligt vakuum, men det var också banden som inspirerat den nya brittiska indie-vågen. Själva namnet Flipper’s Guitar refererade till skotska Orange Juice och omslaget till gruppens första album You Can’t Hide Your Love Forever, vilket var prytt med en bild av delfiner. Från Orange Juice hade Oyamada och bandkollegorna mest hämtat den livsbejakande positiviteten. Three Cheers For Our Side lät inte alls som Orange Juice trots att titeln var snodd rakt av från en jazzig låt på Orange Juice-skivan. 

Istället var det Orange Juices gamla skivbolagskamrater Aztec Camera som fått agera gjutform åt det mestadels akustiska soundet och den kristallklara produktionen. Den enda låten som står ut på Three Cheers For Our Side är ”Samba Parade” som inleds av en gitarrslinga som doftar Monochrome Set långa vägar. Även The Pastels från Skottland får ett omnämnande i ”Goodbye, Our Pastels Badges”. De var samtida med Aztec Camera och Orange Juice även om de inte släppte sitt första riktiga album förrän, ja ni gissade rätt, 1987. Pastels sångare Stephen McRobbie blev med tiden förälskad i japansk musik och samarbetade med Tenniscoats på det finstämda albumet Two Sunsets  2009. 

En annan artist som Stephen McRobbie har lyft fram är japanen Haruomi Hosono, som onekligen även influerat Flipper’s Guitar. Kanske blev det inte tydligt förrän Keigo Oyamada startade Trattoria och hans första band hade lagt ner. Under artistnamnet Cornelius inledde Oyamada en ny och framgångsrik karriär som popidol i samma liga som 60-talets stora namn. Ett konstnärskap som ännu inte tystnat och på senaste skivan Mellow Waves (2019) gör just Haruomi Hosono en remix av en av hans låtar. 

När Cornelius debuterade på Trattoria 1994 gjorde han det med ett idag relativt förbisett album som bleknat i jämförelse med hans storverk från några år senare. Helt utan elektronik eller samplingar är The First Question Award ett ambitiöst popalbum som vältrar sig i musikaliska referenser till amerikansk popmusik från flera decennier. Med sin fingerfärdiga produktion lade Cornelius grunden både till sin egen karriär och satte ribban för 90-talets postmoderna pop internationellt sett. 

Inte minst i Sverige skapade skivan ringar i vattnet. Samma år som The First Question Award kom ut släppte Malmö-bandet Eggstone  sitt andra album och The Cardigans sitt första – inspelat i Eggstones studio Tambourine. Om man jämför Cardigans Emmerdale med Life, som spelades in 1994, kan man inte tro annat än att de lyssnat på Cornelius. 

The First Question Award är en så pass mångbottnad skiva att den nästan blir identitetslös. Att Oyamada övergått till att sjunga på japanska, istället för den taffliga engelskan man får stå ut med när man lyssnar på Flipper’s Guitar, gör också det tar ett bra tag för låtarna att sätta sig om man inte kan språket. Cornelius största bedrift med skivan är kanske inte heller låtarna i sig utan sättet som han sprängde genregränser på. I den kategorin bör man minnas honom lika mycket som The Chemical Brothers, Beck, Björk och andra världsartister som gjorde det samma runt 90-talets mitt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close