RIP wicked Rehberg

Text: Klas Senatus Sjögren

Peter Rehberg, bättre känd som Pita, har gått bort. Jag är mån om att försöka uppskatta och skriva om favoritartister när de är i livet, framför allt då somliga har en tendens att tillskriva döda artister sådant som aldrig var aktuellt när de fanns i livet. När jag fick syn på the Guardians artikel om Pitas bortgång tänkte jag mer på en väldigt varm känsla snarare än på ett “verk” eller en gärning.

Minnena återvände till en mycket trevlig pubrunda på Söder med just Pita och hans kompanjoner Fennesz och Ramon Bauer (General Magic) i samband med deras spelning på “knarkbåten” Stubnitz i Stockholm 1998. Det blev en lång, vindlande och sedermera berusad konversation med just Peter Rehberg om musik och konst. Det var uppenbart att vi hade liknande referenser och var från samma generation då flera av våra inspirationskällor delades. (Här finns intervjun från tillfället, som dels publicerades i Benno, dels i det amerikanska fanzine Angbase).

Jag uppskattade hans blandning av “hög” och “låg” kultur som ett slags hälsosamt ifrågasättande av en del av de mer puritanska delarna av den elektroniska musikscenen. Ett av de mer fastetsade minnena var hans frekventa användning av ordet “wicked” som togs fram när något inspirerade honom särskilt. Tilläggas bör att det här var långt innan vi i Sverige började använda ordet “grymt” om än det ena, än det andra.

Den kvällen gick jag hem med ett leende på läpparna. Här var någon som med sitt skivbolag Mego och sina medartister tog experimentell musik vidare och som dessutom var en enormt trevlig och intressant person.