Kahimi Karie – Trapéziste (album, 2003)

Text: Mattias Holmberg

Kahimi Karies album Trapéziste låter ännu bättre, och kanske till och med mer modernt, idag än när det släpptes år 2003. Kaotiskt lekande och drömmande leder ofta tankarna till underbara saker som ännu inte har hänt, vilket är en anledning till att Trapéziste låter som framtidens musik än idag.

De verkliga mästerstyckena är de båda spåren med tornadotema: ”Tornado (outside)” och ”Tornado (inside)”. Inledande ”outside” börjar stilla med ett nyklassiskt stycke, som brister ut i ett ljuvligt, krispigt stereotest och sedan vecklar ut sig till svävande popmusik som visar en fjärils lätthet och elegans. Kahimi Karies röst är vek, rent ut svag, men av denna tunna hinna skapas en vacker duk av röster lagda över varandra lager på lager. Att idéer och visioner slår teknik och omfång visas här. ”Tornado (outside)” är musik som alla någon gång borde höra för dess elegans och framåtblick, sammantaget låter det som ingenting annat. ”Tornado (inside)” är krypande electronica, samtidigt popmusik, och ett bra exempel på den lätta experimentalism som uppstod varstans vid den tiden (jag tänker på Differnet). Den ger också en bra bild av vart Shibuya-scenen tog vägen efter 1990-talets mer uppmärksammade aktiviteter. Lekfullheten och experimentlustan på förra partnern Cornelius album Point (2001) är en referenspunkt även om paletten på Trapeziste är betydligt bredare.

Den franska excentrikern (och, i hemlandet, superstjärnan) Philippe Katerine har skrivit två av låtarna på albumet, som tillkom när Kahimi Karie under en period bodde i Paris. Doften av den franska huvudstaden genomsyrar delar av albumet och om det finns något bärande tema är det nog det. ”Habanera” är en väl utförd, relativt traditionell Georges Bizet-cover. Det dyker upp så många inslag av ren jazz att man skulle kunna säga att Trapéziste är ett jazzalbum med inslag av pop och elektronisk musik. Titelspåret är stökig storbandsjazz med sambainslag. Efter en viskande musique concrete-promenad via Paris kaféer och barer kliver Kahimi upp på scenen på en sorlig jazzklubb och river av ”Lexie”. ”Je veux un vieux” är en chanson med Django Reinhardt-gitarrer som transformeras till ett dubbigt ljudkollage innan den återfår sin ursprungliga form. ”Sleep” är psykedelisk ljudkonst som river den fjärde väggen i sitt utforskande av sömnögonblicket och drömmar. ”About the Girls” det närmaste vi kommer catchy citypop, men efter ett tag driver den iväg mot calypsofärgad funk. Avslutande ”Kinski” är ett kapitel för sig. Serge Gainsbourgs rytmer möter postrockstämningar möter Beatles-harmonier och albumet får en lika majestätisk och egensinnig avrundning som inledning.

Tio låtar på en timme visar på ett fritt sinne som låter musiken ta den tid den behöver och den form den utvecklar sig till (ofta flera olika inom samma låt). Ambitionen verkar vara att rymma bredden av en helt öppen musiksmak i ett enda album. Trapéziste är en musikalisk filmupplevelse där man som lyssnare kastas mellan helt olika scener men där varje scen har sitt värde. Därför är det ett av mina favoritalbum genom tiderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close