Förmiddag längs FM-bandet

På den lilla svarta radioapparaten från Clas Ohlson finns inga markeringar som visar vilka frekvenser man rör sig mellan. Man får lyssna sig fram.

Jag slår på och beatet påminner om Material Girl, men programledaren säger att det var Jackson 5. Det verkar vara Stockholms lokalradio. Snart är det dags för priset Jazzkatten och alla får vara med och rösta, säger programledaren. Några jazznamn är han mer bekant med än andra nominerade. Georg Riedel känner han till. Den andra programledaren, en kvinna, nynnar Du käre lille snickerbo. Den är inte jazz, suckar jag i tanken.

Vrider lite åt vänster. Hemsk 90-talsrock. Jag föreställer mig stora frisyrer, men om det är ny rock fast den låter gammal har de kanske andra frisyrer, också rockiga. Och jeans med tuffa detaljer.

Alldeles till vänster om rocken rinner snabba dragspelstoner fram och en kvinna sjunger på arabiska tror jag. Det är dragspel men moderniserat med ungdomlig rytm till.

På vissa ställen är det trångt mellan frekvenserna, eller mest brusigt. Mitt i en brusig passage bryter svaga toner genom, jag får vrida ytterst försiktigt för att höra om frekvensen går att pricka in bättre. Det blir smäktande toner, en keyboard eller kanske ett elpiano (det piano jag oftast har svårt för), följt av en äldre kvinnas röst. Hon annonserar i makligt tempo ett lokalt evenemang i Finntorp. Kaffe kommer att finnas, med mera. Sen bjuder en man in till ett hembygdsarrangemang. 60 kronor per person för att följa med på en vandring, också i Nacka. Det verkar vara en nackakanal blandad med bruset.

Vilken artist vill du skicka ut i rymden för att få inspiration? frågar en snabb tjej på nästa åtkomliga frekvens. Muse, tycker en lyssnare, för de låter redan som rymden. Varför ska de skickas iväg då kan man undra… Jag vet inte hur Muse låter men jag får för mig att jag tycker illa om musiken. Fast när den beskrivs som rymdlik blir jag lite nyfiken. Inte så nyfiken att jag kommer att provlyssna, för jag misstänker att han som vill skicka Muse ut i rymden har andra rymdreferenser än de jag hoppas på.

Det brusar behagligt igen när jag vrider lite. Här kunde man stanna ett tag, det är sådana ljud som passar bra att arbeta till. Brus eller andra omslutande, pågående mattor kan skärpa ens fokus, skapa ett mindre rum precis kring huvudet där tankarna behöver tänkas. Särskilt om man lyssnar i lurar. Som en sorts tänkarhjälm av ljud. Lämnar bruset ändå, vrider lite till åt vänster. Det brusar ganska länge medan jag vrider, tills klara stråkar dyker upp. Fioler, cello, viola kanske, jag är inte så säker på stråkfamiljen. Musiken blir hetsigare, kanske en puka till och med. Förra veckan besökte jag en konsert på Berwaldhallen för första gången. En gång har jag varit där tidigare, men bara för att dricka öl och prata vid baren. Det var fullsmockat med folk, många från DN:s kultursidor. De dansade i ett tåg med händerna på varandras axlar. Martin Nyström talade om karneval, jag hängde inte med riktigt. På konserten förra veckan stod fagotten i rampljuset. Puttrig, klurig, kluven, sträv, len, nasal. Träblåsets spjuver. En sån som kommer undan med sin charm. Radiosymfonikerna spelade också. Ibland ångrar jag att jag övade så lite på saxofonen. Nio år i kommunala musikskolan. Enskilda lektioner, orkestrar, kvartetter… Det lät nog ganska bra, men jag övade aldrig så att jag blev så där tekniskt snabb och imponerande som Radiosymfonikerna vi betraktar från körläktaren ovanför scenen.

Det är så gott att om Jesus sjunga, säger en välartikulerad mansröst på nästa frekvens. En låg hostning i bakgrunden. En grupp börjar sjunga till gitarr och piano. Det låter inte som radiomusik brukar göra. Inte så nära eller perfekt. Det är en anledning att lyssna på andliga program, även om man inte är så intresserad, för ljudbilden är annorlunda, skönt olik musik som produceras med radio som främsta distributionskanal med diskant och tråkig perfektion. I de andliga programmen kan man höra rummet.

Bögtjejen heter Alexa Lundbergs nya bok och det blir releasefest på Patricia, säger tjejen när jag vrider vidare. Författaren önskas all lycka, sen kommer radiomusik, så som den brukar låta. Jag gissar på nån kille som har varit med i Idol. Jag ser sen på google att författaren heter Aleksa, inte Alexa, men det hördes ju inte på programledarens uttal.

Släpp stenen nu! skriker en man. Det handlar om stenkastning på en skolgård. Poliser på plats. En skolchef som inte kan se skeendet från tredje våningen.

Flera olika språk, talade och sjungna på frekvenserna som följer. Det är väldigt olika saker som ryms längs FM-bandet. Sista lilla biten brusar, tills ratten inte går att vrida mer åt vänster.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close