18 september.
En halvtimme ledigt – jag smiter iväg.
Vägen upp till kullen är full med fyllon, solen en citron.
Det är möjligt att detta är allt vi har.
Jag räknar i alla fall inte med mycket: en morotsjuice och en lakritskola, allt för att behålla energin, ett tag till.
Höger, vänster, höger, vänster men jag fortsätter rakt fram.
Parallellt med Drottninggatan och ett kyssande par och en märklig doft.
Lite håglös graffiti och lunchlediga, lunchrediga med ett ärende och en väg och detta som ett mellanrum.
På väg upp mot Tegnerlunden möter jag både Strindberg och den där Dramatenskådisen jag känner igen men inte kan placera.
Nu: Figure me out.
Tanken på resten av dagen försvinner sakta och kommer tillbaka som ett mål mat, solen fortfarande häpnadsväckande.
(Mentalt placerar jag mig på båda sidor av stängslet.)
Tillbaka mot Odenplan kickar sorgen in och så märkligt många människor på elektriska sparkcyklar, svischar förbi.
Här är vi inte tillräckligt snabba, även om dagen varken börjar och slutar vid precis rätt tillfälle.
Som om rytmen krävde ett annat system.
Struntsakerna skapar en känsla av frihet.
Under eftermiddagen blir vi trötta och stissiga.
Hoppas kunna börja om nära.
Jag läser Stitou och Oldani, låter raderna korsa varandra.
När Ashbery skriver: “När man bekymrar sig om skönhet, måste man komma ut i fria luften, i en glänta och vila sig.” då tänkte han på mig.
BCNVT / BIBLIOTEK 