En låt har dröjt sig kvar mer än andra efter Paul Simons avskedsspelning i Stockholm strax efter midsommar. Det har inte varit de stora hitsen jag gått och nynnat på, utan en låt som jag inte tror att jag hade hört förrän under kvällen i Globen.
René and Georgette Magritte With Their Dog After the War framfördes som ett intimt kammararrangemang med delar av det stora och annars utspridda bandet samlade i en liten cirkel mitt på scenen med Paul framför dem vid mikrofonen. Låten fick också en fin inramning genom den lilla historien om hur titeln kom till.
Tidigt 80-tal, Paul besöker Joan Baez hem för att repa. Telefonen ringer och medan Joan talar i den plockar Paul upp en bok om surrealisten René Magritte. På en sida finns ett fotografi på konstnären tillsammans med sin fru Georgette (Berger säger Wikipedia, till skillnad från låttiteln), och deras hund. Bildtexten lyder ‘René and Georgette Magritte With Their Dog After the War’. Eller det är i alla fall så Paul kommer att minnas den senare när han börjar nynna på melodier som passar textraden. (Fotografiet var taget ‘during the war’, upptäcker Paul senare, men skit samma.)
En bra titel på en låt, tyckte han, men vad skulle innehållet i låten handla om? Det fick bli en surrealistisk historia som plockade från här och där. Lika stort utrymme som René och Georgette får några artister från Pauls barndomssoundtrack: doo wop-grupperna The Penquins, The Moonglows, The Orioles och The Five Satins. Till varje refräng får paret Berger/Magritte på olika vis återkomma till musiken. Som här till exempel, i första versen, där musiken fyller hotellrummet:
René and Georgette Magritte
With their dog after the war
Returned to their hotel suite
And they unlocked the door
Easily losing their evening clothes
They dance by the light of the moon
To the Penquins
The Moonglows
The Orioles
And The Five Satins
The deep, forbidden music
They’d been longing for
René and Georgette Magritte
With their dog after the war
Under veckorna som gått sedan konserten har jag nynnat på låten säkert dagligen. Men det är först nu, en månad senare, som jag kommit mig för att närma mig musiken i musiken, doo wop-grupperna. ‘De här grupperna nådde nog inte utanför USA’, sa Paul. Jag kan inte minnas att jag har hört talas om någon av dem, men låten gjorde mig nyfiken och nu i veckan hittade jag alla fyra på Spotify. Jag drog in ett album av varje grupp till en spellista, klickade på shuffle och satte mig under mammas äppelträd med hörlurar i öronen.
Det lät så som jag hade gissat och jag har inte lyssnat tillräckligt för att kunna avgöra vilken grupp som är vilken än (säkert är skillnaderna tydliga för den som riktigt känner musiken). Kärlekstrånande texter om tjejen i någons liv, som ibland gifter sig med någon helt annan. Inte överraskande, men rätt fint att lyssna på i sommarvärmen med syrsorna som tränger igenom och tar plats bland doo wop-stämmorna. Det är en sorts musik som gör sig bäst i små portioner, när den dyker upp bland annat, kanske på radio eller i någon blandad spellista. I min koncentrerade lista blev det mycket fyllig stämsång om oåtkomlig kärlek på en och samma gång. Starkast blir den kanske som minnen, hopvävda med livet, som för Paul.
The Moonglows förresten. Ikväll kan vi inte bara se en fullmåne men också en månförmörkelse, för första gången sedan 16 juli 2000, skriver Svt. Strax efter 22 träder månen in i den så kallade umbran, ‘i centrum av jordens skugga’. Bäst ser man visst det här från Afrika och Mellanöstern, enligt rymdfysikdoktoranden Kastinen. En halvtimmeslång skymt av förmörkelsen har vi ändå chans till vid nordligare breddgrader.
I den finaste musiken som komponerats till månens ära dör månen. Passande toner till en förmörkelse. Månens död/Death of the moon, Rune Lindblad.
BCNVT / BIBLIOTEK 