Vad är det egentligen för fel på karaoke?

Någon gång på 1990-talet lanserade gamle Sex Pistols-managern Malcolm McLaren sin berömda samtidstes om autenticitet kontra karaoke. Kärnan i idén är att originella uttryck blivit ersatta i vår kultur av att alla hela tiden härmas (sjunger karaoke).

I den löst definierat alternativa musiken som jag gärna lånar öronen till är originalitet ett högt hållet ideal. Jag skulle påstå att många artister är besatta, på papperet, vilket leder till en del slentrianmässig ”originalitet”. Försöken att hitta det originella uttrycket blir till ett slags karaoke i och med att många faktiskt bara härmas.

För fyra veckor sedan såg jag en australiensare vid namn Jack Ladder vara förband till en annan australiensare vid namn Alex Cameron. Det här var helt nya artister för mig. Den sistnämnda, huvudakten, var en ganska weird uppenbarelse. Jag tänkte att Alex Cameron såg ut och lät som om Vic Godard sjungit karaoke till Bruce Springsteens Tunnel of Love-album, och kompbandet lät som om Destroyer varit ett halvplojigt coverband. Rätt bra med andra ord. Jack Ladder såg ut och lät som ett sammelsurium av de senaste 30 årens alternativa pop och rock. Han ville vara lite Nick Cave och kanske lite Evan Dando och ibland lät musiken som spåren på den där gratisskivan som följde med tidningen Sonic för femton år sedan, medan han någon gång var en jättefin och känslig crooner och lät som någon som 1995 ville låta som Scott Walker 1969. Han hade en bra röst och gillade verkligen att stå på scen (han höll på ett tag). Min känsla var att han praktiskt sett hade släppt allt som har med originalitet att göra, men att han inte riktigt vågade att helt överge idealet. Han sjöng bokstavligen karaoke till sin egenkomponerade musik. I mina mobilanteckningar fanns en mening nedtecknad mitt under Jack Ladders spelning: “Vad är det egentligen för fel på karaoke?” Han kunde ha omfamnat det fullt ut och sjungit välskrivna låtar av Mark Kozelek och Scott Walker istället.

Det skulle även kunna vara en intressant väg för andra att följa som den här satirartikeln stakar ut, där man skojar om kontorsarbetare i New York som sjunger karaoke till “omöjliga”, atmosfäriska artister som Sigur Rós, Enya och Cocteau Twins:

Sigur Rós Karaoke Massive Flop at Office Party

För vad är det egentligen för fel på karaoke?`