Under allt för många år av slappt men bekvämt musiklyssnande via datorhögtalare och mp3-spelare var ljudet av riktig bas en fantomnjutning, ett känselminne av vibrationer i magtrakten och fladdrande byxben.
Det måste ha varit runt år 2002 som jag bytte ut min CD-spelare med vettiga förstärkare och högtalare mot mp3-filer hämtade via civilisationsprojektet Soulseek spelade genom taskiga datorhögtalare. Det var ett nytt sätt att närma sig musik. Det gav mig mycket, men jag förlorade kontakten med basen.
Omedelbart när jag såg att temat för Magnus Haglunds utmärkta inlägg i tisdags var “den tänkta musiken” visste jag vad mitt bidrag till bloggen skulle handla om, även om det den här gången ska bli en hyllning till de fysiska förnimmelserna.
Någon gång i maj 2011. Musik lyssnade jag på i formatet mp3 via en klockradio eller en iPod. Den framlidne brittiske kritikern och kulturteoretikern Mark Fisher (du är saknad) höll en föreläsning öppen för allmänheten på Dans- och Cirkushögskolan vid KTH. Jag och Stefan satt där i ett litet klassrum tillsammans med en klass studenter och lyssnade intresserat, under presentationsrundan presenterade vi oss som ”allmänheten” då det var bara vi (och tydligen en person till) som var utomstående. Jag minns att jag undrade var dansen och cirkusen kom in i bilden innan Mark Fisher plötsligt, för att illustrera någon av sina teser, kanske om demokratiska miljöer, spelade Burials låt ”In McDonalds” högt på en riktig ljudanläggning. Albumet Untrue släpptes tre och ett halvt år tidigare, jag hade spelat det sönder och samman i min iPod, men i klassrummet på KTH var det första gången basen lämnade min fantasivärld för att bli verklig, fysiskt påtaglig. Det var basens första återkomst i mitt liv.
Tre år senare var Burials episka ”Come down to us” en av två låtar som fick min kolikskrikande son lugn (den andra var Håkan Hellströms ”Valborg”). När den ljöd endimensionellt och basbefriat ur laptopens inbyggda högtalare lovade jag mig själv att nu fick det vara nog med sveket mot basen. Mitt barn skulle en dag få känna av riktiga bastoner. Jag har hållit mitt löfte även om det än så länge bara är jag som bryr mig. När jag idag spelar ”In McDonalds” från CD:n vibrerar den rikt och ljuvligt i rummet och aldrig mer vill jag lämna basen till fantasin.
BCNVT / BIBLIOTEK 