Home
magmaa

 

Ett av dom mer stämningsfulla ögonblicken när det gäller mitt musiklyssnande torde vara för en tio år sedan sådär, en mörk höstkväll i Malmö när jag kom hem från jobbet och fick för mig att sätta på Köhntarkösz med Magma på högsta volym. Ute stormade det så att jag trodde att fönsterrutorna skulle gå sönder, från stereon hördes en annan typ av rytande, Magmas svårbeskrivliga och helt unika blandning av Carl Orff, soulfunk och atonal prog; grannarna var förmodligen inte så glada just då. Zeuhl brukar deras musik kallas, jag trodde fram tills alldeles nyss att det var en omskrivning för att uttala ordet ”soul” med fransk brytning, men det visade sig i själva verket betyda ”himmelsk” på bandledaren Christian Vanders hemmasnickrade språk kobaïan. I stort sett alla Magmas texter är skrivna på det här språket. Och att förklara storheten med Magma för någon som inte är så insatt är en i stort sett omöjlig uppgift, ord som ”rituellt” och ”bombastiskt” kan ändå inte riktigt frammana den där känslan av utflippat domedagssektmöte som alltid tycks infinna sig. Och kanske är det lika bra det, det här är inte musik för alla. De har också fått en hel del jobbiga fans och efterföljare; på ett sätt kan man säga att de är upphovet till i stort sett all dagens death- och black metal (”a jazz metal symphony” basuneras det glatt ut på en röd sticker på deras senaste skiva Slag Tanz) och konstnärligt fattig nyprog. Men det är ju knappast deras eget fel.

 

magma
Klassisk lineup, Vander tvåa från vänster med patenterad tossaglimt i ögonen

 

Magma, som gav ut sin första skiva för ganska precis 45 år sedan, spelade för första gången någonsin i Sverige igår, en anledning så god som någon att ta sig till Helsingborg i sällskap med bandkollegorna i Blago Bung med flera. På tåget dit överröstades vi ständigt av en gnyende tax, ägarna blev till slut själva så trötta på oväsendet att dom lade en tröja över den. Väl i Helsingborg kom vi snabbt överens om att det var nödvändigt att försöka missa förbandet Mats & Morgan, så vi gick till en koreansk restaurang och beställde in en massa mat istället. Alla åt upp utom Jocke som satt kvar med skammens sallad.

 

skammens sallad

 

Sedan till The Tivoli, en lokal som kändes som en klassisk rockklubb. Svårt att avgöra hur många fans de egentligen har nuförtiden, men det var överraskande mycket folk där, faktiskt ganska blandad publik dessutom. Det hade ju varit roligt att säga att det enbart var tunnhåriga äldre män med ölmage, skägg och hästsvans, men här rymdes även en hel del ungdomar hemmahörande i diverse subkulturer med varierande hårlängd, och förvånansvärt många tjejer. Mats & Morgan, för dagen iklädda illgula västar, var sympatiska, och ibland kunde det glimta till av små Canterburyaktiga partier i låtarna, men på det hela taget har jag alltid tyckt att deras in i minsta detalj kompetent genomförda teknikuppvisningar ganska olidliga att ta del av. Någon i publiken tröttnade och skrek ”Buu! Buuu!! Magma, Magma!” (det var inte jag). Som tur var höll dom inte på så länge, och Morgan introducerade sedan huvudakten och gjorde tillbedjande gester mot Vander bakom trummorna.

 
Jag tänker inte ge mig på att beskriva den över två timmar långa konserten, jag är inte ens helt säker på vilka låtar som framfördes även om det var mycket jag kände igen. Men varje långt sjok var som ett maratonlopp, alla musiker slet som djur för att piska upp den hysteriska stämningen, i stort sett inga vilopunkter alls. Inga jämförelser i övrigt, men effekten påminner lite om Northern Soulklubbsfenomenet, för varje nytt extatiskt parti steg intensiteten ytterligare några snäpp, och när man tänkte att nu kommer dom snart att kollapsa ökade dom ännu mer. Tänker naturligtvis först och främst på Vander som snart är 70 år gammal, men som ändå gick loss som en furie bakom trummorna, hans fysik måste vara i elitidrottarklass. Men alla andra musiker gjorde naturligtvis väldigt bra ifrån sig också, inte minst sångerskorna Stella Vander och Isabelle Feuillebois (som för övrigt verkligen behövs för att sudda ut lite av den där annars ganska muskliga stämningen). När konserten var slut tänkte vi koppla av med en öl på nåt OK ställe, men hamnade vägg i vägg till konsertlokalen där det spelades Smoke on the water på högsta volym och gjorde alla försök till samtal helt omöjliga. Fantastisk kväll hur som helst.

 

För er som vill kolla in Magma rekommenderas först och främst klassikern Mekanïk Destruktïw Kommandöh, men faktum är att årets släpp inte alls är dumt heller:

 

 

..och här är ett kort klipp från gårdagens konsert, upplagd av någon vänlig själ på Youtube:

 

 

…och som slutgiltig bonus ett litet smakprov på vad Stella sysslade med innan hon blev Mme Vander:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s