Jag tror att jag har varit vaken i 40 timmar nu, men det är lite svårt att räkna. Det är alltid bra att ha en förklaring, kanske en ursäkt, varför saker blir som de blir. Eller blev som de blev. Ingen återvändo, inga ursäkter.
Tiden är knapp, trots alla dessa timmar, & jag måste agera oavsett om det är bråttom eller inte. Tiden väntar aldrig. Ända sedan, ja, om jag ändå visste när, har jag fascinerats av långsamma flöden. Saker sker, gör få väsen, kanske inga väsen; existerar, passerar, din närvaro & ditt minne är sant. En klocka tickar & klockan kan vara enerverande. Repetition är en form av förändring.
Klockan kan, som bekant, ticka fort & högt. Den stora klockan som jag stundtals kan höra tickar sju minuter sent & då ofantligt högt så att alla kan höra. Det är nästan lite pinsamt. Jag har ett svagt minne av en närvaro från en tid då någon, systematiskt innan sänggåendet, varje kväll plockade ur batterierna ur klockan för att bli kvitt tickandet. Skruvades klockan sedan fram varje morgon? Enerverande.
Häromveckan fann jag en klocka, modell äldre, från Braun, tänkte instinktivt Dieter Rams. Om du har hört musiken – en komposition baserad på ljud just från en klocka av Braun – förstår du, om du är som jag, vad vet jag, men förståelsen är sällan varken eftersträvansvärd eller uppnåelig. Klockan tickar för dig, som någon skrev, oavsett.
BCNVT / BIBLIOTEK 