Beasley Street Revisited

I våras handlade det en del om Martin Hannett. Factory Benelux släppte en cd som samlade musiken från hans och Steve Hopkins drömprojekt The Invisible Girls – ”An ABBA without Agnetha & Annifrid: invisible girls” – och vissa utländska musiktidningar recenserade. Utan Martin Hannett skulle t ex “Sketch for Summer”, “She’s lost control” eller “A song from under the floorboards” inte ha låtit som de gör (fantastiskt än idag!). Inte heller John Cooper Clarkes “Beasley Street” från 1980. The Wire beskrev Hannetts producentinsats som att han lyckades förvandla Cooper Clarkes punkpoesi till “an unlikely kind of urban pastoral”. Jag hade inte hört låten tidigare, men på något vis ser jag den som Hannetts producentdemon fulländad till en vacker svan. Ett ödesmättat piano målar upp stora grå ytor och så trumljuden, den übermaniska besattheten av trumljuden. När jag sen råkade höra Kate Tempests “Bad place for a good time”, släppt i början av 2015, var det som ett återbesök på samma gata. Kanske var det en liknande metod – poeter med faiblesse för spoken word, kanske det liknande socialrealistiska temat, kanske det ödesmättade pianot. Mest intressant dock att den starkaste nyhetschocken kom från den 35 år gamla låten.