Jag blir ändå förvånad varje gång som jag erfar något speciellt, som nästan omedelbart förvandlas till ett minne. Förvåningen är förmodligen en förutsättning. Till synes vardagliga ting, väderförhållanden, en kort ordväxling eller tyst resonans. Beskrivning blir ju gärna banal, d.v.s. nog om detta.
Av en händelse läste jag just det här i Sven-Olof Wallensteins inledning till Edmund Husserl (Axl Books 2011):
Husserls ord på dödsbädden till sin hustru Malvine är ett sista uttryck för hur han oavlåtligt, till och med då slutet närmade sig, försökte leda språket tillbaka till denna ursprunglighet ur vilken all mening framträder, men också på de närmast oöverstigliga svårigheterna att utsäga det som är givet utan att förvanska det: “Jag har sett något helt underbart. Nej, jag kan inte säga det till dig. Nej.”
Hehe …
BCNVT / BIBLIOTEK 