Don’t you find the sea enchanting?

Årets bästa popupptäckt för min del är en transatlantisk duo som senast gav ut ett album 2009. (Men ett nytt är enligt säkra källor under arbete.) Jag har haft en period då musik som normalt tilltalar mig har framstått som fadd och oengagerande. Det krävdes musik som dryper av fläskiga arrangemang och melodramatiska utspel för att få mig på spåret igen. Misty Roses har tagit sitt namn från Tim Hardin-låten med samma namn men jag tänker mig att det är The Fifth Dimensions överdådiga version från 1967 som mer än någon annan inspirerade till namnvalet.

Albumet Villainess är musik för fans av Scott Walker, camp och iskalla femme fatales i sentimentala noirfilmer. Ljudkulissen är maffig, texterna fulla av hemsökta slott, stjärnklara himlar och svekfulla kvinnor, och Robert Conroys sång av teatralisk utlevelse. Billy Mackenzie ler förnöjt i sin himmel. Det universum Misty Roses skapar på Villainess är ett där excesser är självklara och nödvändiga. Det må vara ett artificiellt universum men jag älskar att vistas där en dryg halvtimme åt gången.