Home

Det bästa jag vet är att upptäcka band och artister som i kombination med att vara helt icke-poserande ha alldeles för stora musikaliska ambitioner för sitt eget bästa. Det behöver inte betyda att dom inte kan spela, hur man nu väljer att tolka det, utan snarare att det är nånting som skevar någonstans, kanske i produktionen, kanske i sångarens röst, kanske i dom lite för konstiga låtarna. Mediaotränad musik, feltvättad pop. Manchester Mekon exempelvis, var alldeles för dåligt rustade för att kunna spela den typen av prog och skymf dom drömde om, och fick i slutändan nöja sig med att låta som The Pastels på ambienthumör. Fler exempel: L’Empire des Sons, Ludus, Shiny Men, Operating Theatre. Min senaste upptäckt är walesiska The Ghoulies, ytterligare ett sånt där band som plötsligt dök upp, släppte en skiva 1982 och sen försvann spårlöst. Vilka var dom? Medlemmarna tycks inte ha varit inblandade i så mycket annat, och de flesta låtar skrevs av en herre vid namn Charlie Summers, som förutom en låt på en än mer obskyr samling tydligen inte åstadkommit mer. Hans sångröst låter kusligt lik Richard Sinclair, Dave Stewart och Pip Pyle gästspelar på skivan, och Green Gartside från Scritti Politti är tackad på omslaget. Det här säger ganska mycket om soundet: det låter helt enkelt ungefär som ett postpunkband som försöker spela Canterburyprog, som lo-fivarianten av Hatfield & The North. John Peel lär ha varit ett stort fan, men gruppen lyckades tydligen inte attrahera så många andra och självdog efter detta försök. Sorgligt och frustrerande! Skivan är inte utan skönhetsfläckar; på vissa låtar finns en lätt irriterande bandlös fusionbas som jag inte är helt förtjust i, och ibland villar dom bort sig i galna upptåg och friformsinslag, men trots allt detta är det förmodligen den bästa skivan jag hört i år. På youtube finns tyvärr bara låten Stabbing Cats, som i och för sig är fin och så, men som absolut inte hade varit mitt personliga val om jag skulle lägga ut någonting (inte minst finns det en fantastisk låt där sångerskan Elaine Morgan får briljera – henne skulle jag gärna hört mer av). Så detta är vad ni får, men låt det inte stanna där, ge er genast ut och leta upp detta bortglömda mästerverk. Och länge leve den feltvättade popen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s