Roseau (Kerry Leatham)
Om det är en musikalisk (micro-)genre jag förknippar med föregående decennium är det den brittiska, löst sammanhållna “hauntology”-scenen, med i år 10-jubilerande skivetiketten Ghost Box som centrum. Och lika vital som jag, kring 2006, tyckte att allt det där en gång var lika uttråkad har jag varit de senaste fem åren av dess prydliga förutsägbarhet; producerad och konsumerad av analretentiva Mac/Helvetica-män som lever för det “kryptiska”.
“Kul att höra något som låter 2015 som omväxling”, kommenterade Klas Senatus Sjögren när han nyligen tipsade om en Roseau-låt (“New glass”) på Facebook. Att “låta 2015” är inte nödvändigtvis en komplimang, men Roseau (debut-albumet Salt släpps senare i september) placerar jag gärna bredvid artister som Hollie Cook och Laura Mvula; 10-tals-artister med rötterna i soul eller reggae vars låtar är så pass varma, radiovänliga och attraktiva att de – för någon som har sin egentliga hemvist i allehanda introvert indie – kännetecknas av ett slags inverterad “otherness”. Jämfört med hauntology-scenen är det som om någon öppnat ett stängt fönster med neddragna persienner och släppt in lite ljus…
BCNVT / BIBLIOTEK 