20 år yngre eller tio år äldre

Vi går genom Stockholm, det behagliga ljuset sticker oss i ögonen, på vattnet solblänk som påminner mig om blåa ölburkar som kastats i någon hamn på 70-talet då jag hade flytväst och isblont hår. På Moldau beställer vi varsin gigantisk schnitzel av en frodig madame, en kille vid bordet bakom får in en 5-litersöl i ett krus som är lika stort som ett kylskåp, en tjej kommer förbi och frågar om hon får fotografera den. På Cantina Real träffar vi Johan och Johan och Mia, vi ålar oss ner i källaren, det är trångt och svettigt och mörkt och massor av folk som skulle haft cigaretter i händerna om det hade varit för 20 år sedan. Fyra väldigt unga tjejer med osviklig karisma kommer ut på den lilla lilla scenen och drar igång en Velvet Undergroundaktig låt som tar plats utan att vara dryg, publiken dansar och skriker av glädje, en av tjejernas mamma (gissar jag) står längst fram och ser mäkta stolt ut. Allting känns så självklart, så enkelt. Hur många posörband har man inte sett med nån jobbig sångare med bar överkropp som åmar sig och studsar omkring och skriker åt publiken? Men för vissa räcker det med att bara gå ut på en liten liten scen och knappt röra sig, frenetiskt hamra på gitarrerna, smocka trummorna, örfila basen men stå helt stilla, stämningen blir magnetisk. Och ljudbilden kristallklar trots de ganska punkiga gitarrerna, här får allting plats.

Konserten är slut efter ca 30 minuter, vi går ut i sommarnatten, jag tänker att det kanske kändes såhär att se Raincoats på nån rökig pub i London 1981. Jag önskar att jag vore 20 år yngre eller tio år äldre.